杏MAP导航

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

I sin vid den allmänna audiensen onsdagen den 10 september talade påven Leo XIV om hur Jesus lär oss att våga ropa och överlämna oss åt hoppet. Detta var den sjätte katekesen för Jubelåret i raden om Jesu lidande och titeln var "Döden. «Med ett högt rop slutade Jesus att andas»" (Mark 15:37). 34 000 troende var närvarande på Petersplatsen. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Kära bröder och systrar!

Idag kontemplerar vi över kulmen i Jesus liv 鈥� hans död på korset. Evangelierna vittnar om en mycket värdefull detalj som förtjänar att betraktas med trons intelligens. På korset dör Jesus inte i tysthet. Han slocknar inte långsamt, som ett ljus som brinner ut, utan lämnar livet med ett rop: 鈥滿ed ett högt rop slutade Jesus att andas.鈥� (Mark 15:37). Det ropet rymmer allt: smärta, övergivenhet, tro och uppoffring. Det är inte bara rösten från en kropp som ger upp, utan det sista tecknet på ett liv som överlämnar sig.

Jesus rop föregås av en fråga, en av de mest hjärtskärande frågor som kan ställas: 鈥滿in Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?鈥�. Det är den första versen i psaltarpsalm 22, men på Jesus läppar får den en helt unik tyngd. Sonen, som alltid har levt i djup gemenskap med Fadern, upplever nu tystnaden, frånvaron och avgrunden. Det handlar inte om en troskris, utan om den sista etappen i en kärlek som ger sig själv till fullo. Jesus rop är inte desperation, utan uppriktighet, sanning som drivs till sin yttersta gräns och förtroende som består även när allt är tyst. I det ögonblicket mörknar himlen och templets förhänge slits itu (jfr Mark 15:33.38). Det är som om själva skapelsen deltar i denna smärta och samtidigt avslöjar något nytt: Gud bor inte längre bakom ett förhänge, hans ansikte är nu fullt synligt i den Korsfäste. Det är där, i den plågade mannen, som den största kärleken yttrar sig. Det är där vi kan känna igen en Gud som inte förblir avlägsen utan genomlever vår smärta till fullo. Officeren, en hedning, förstår detta. Inte för att han har lyssnat till ett tal, utan för att han har sett Jesus dö på det sättet: 鈥滵en mannen måste ha varit Guds son." (Mark 15:39). Det är den första trosbekännelsen efter Jesus död. Det är resultatet av ett rop som inte gick förlorat i vinden, utan berörde ett hjärta. Ibland uttrycker vi med rösten det som vi inte kan säga med ord. När hjärtat är fullt, ropar det. Och det är inte alltid ett tecken på svaghet, det kan vara en djup mänsklig handling.    

Vi är vana att tänka på ropet som något okontrollerat, något som måste undertryckas. Evangeliet ger vårt rop ett oerhört värde och påminner oss om att det kan vara en bön, en protest, en önskan, en överlämning. Det kan till och med vara den yttersta formen av bön, när vi inte längre har ord. I det ropet lade Jesus allt han hade kvar: all sin kärlek, allt sin hopp. Ja, för även detta finns i ropet: en hoppfullhet som inte ger ger med sig. Man ropar när man tror att någon fortfarande kan höra. Man ropar inte av desperation, utan av längtan. Jesus ropade inte mot Fadern, utan till Honom. Även i tystnaden var han övertygad om att Fadern var där. Och så visade Han oss att vårt hopp kan ropa, även när allt verkar förlorat. Att skrika blir då en andlig handling. Det är inte bara den första handlingen vid vår födelse 鈥� när vi kommer till världen gråtande 鈥� utan också ett sätt att hålla oss vid liv. Man skriker och ropar när man lider, men också när man älskar, åkallar eller ber. Att ropa är att säga att vi finns, inte vill tystna och fortfarande har något att ge. Under livets resa finns det stunder då det kan slita på oss att hålla allt inom oss. Jesus lär oss att inte vara rädda för att ropa, så länge det är uppriktigt, ödmjukt och riktat till Fadern. Ett rop är aldrig meningslöst om det kommer ur kärlek. Och det ignoreras aldrig om det riktas till Gud. Det är ett sätt att inte ge efter för cynismen, att fortsätta tro att en annan värld är möjlig.

Kära bröder och systrar, låt oss också lära oss detta av Herren Jesus: låt oss lära oss att ropa på hopp när den yttersta prövningens stund är inne. Inte för att göra någon illa, utan för att överlämna oss. Inte för att skrika åt någon, utan för att öppna vårt hjärta. Om vårt rop är äkta, kan det bli tröskeln till ett nytt ljus, till en ny födelse. Som för Jesus: när allt verkade vara över, inleddes i själva verket frälsningen. Om det uttrycks med Guds barns förtroende och frihet, kan vår mänsklighets lidande röst, förenad med Kristi röst, bli en källa till hopp för oss och för dem som står oss nära.