Leo XIV:s f?rsta katekes: Hopp om att trons fr? ska b?ra frukt
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Onsdagen den 21 maj tog påve Leo XIV emot i sin första allmänna audiens. Han fortsatte i raden jubelårskatekeser på temat "Jesus Kristus, vårt hopp" som Franciskus inledde vid årets början. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.
Kära bröder och systrar!
Jag är glad att välkomna er vid min första allmänna audiens. Jag tar vid i den rad katekeser för jubelåret som påbörjades av påven Franciskus på temat ”Jesus Kristus, vår hopp”.
Vi fortsätter i dag att meditera över Jesu liknelser, som hjälper oss att återfinna hoppet, eftersom de visar oss hur Gud verkar i historien. Idag skulle jag vilja uppehålla mig vid en lite särskild liknelse, eftersom den är en slags introduktion till alla liknelser. Jag syftar på den om såningsmannen (jfr Matt 13:1-17). I viss mening kan vi i denna berättelse identifiera Jesu sätt att kommunicera, som har mycket att lära oss för förkunnelsen av evangeliet idag.
Varje liknelse skildrar en historia som är hämtad från vardagslivet, men som vill berätta något mer för oss och hänvisa oss till en djupare mening. Liknelser väcker frågor hos oss, uppmanar oss att gå bortom det yttre. Inför den historia som berättas eller den bild som jag får kan jag fråga mig själv: Var finns jag i den här berättelsen? Vad säger den här bilden om mitt liv? Grekiska för liknelse kommer ur verbet paraballein, som betyder att kasta bredvid. Liknelsen kastar fram ett ord till mig, som utmanar mig och får mig att ifrågasätta mig själv.
Liknelsen om sådden handlar just om dynamiken i Guds ord och dess effekter. Varje ord i evangeliet är just som ett frö som sås i vårt livs jord. Många gånger använder Jesus bilden av fröet, med olika betydelser. I kapitel 13 i Matteusevangeliet introducerar liknelsen om sådden en rad andra kortare liknelser, där några handlar just om vad som händer i jorden: vetet och ogräset, senapsfröet, skatten som ligger gömd i en åker. Vad är då denna jord? Den är vårt hjärta, men den är också världen, gemenskapen, kyrkan. Guds ord befruktar och frammanar i själva verket varje verklighet.
Först får vi se att Jesus går hemifrån och att det omkring honom samlas mycket folk (jfr Matt 13:1). Hans ord fascinerar och väcker nyfikenhet. Hos folket finns det naturligtvis många olika situationer. Jesu ord riktas till alla, men det verkar på olika sätt i var och en. Detta gör att vi bättre kan förstå innebörden i liknelsen.
En tämligen originell såningsman går ut för att så, men han bryr sig inte om var fröet faller. Han sår fröet även där det sannolikt inte kommer att bära frukt: på vägen, bland stenarna, i snåren. Denna attityd förvånar lyssnaren och väcker frågan: hur kommer det sig?
Vi är vana vid att räkna ut saker och ting - och ibland är det nödvändigt - men detta gäller inte i kärlek! Sättet denna ”slösaktiga” såningsman sår fröet på, är en bild av det sätt på vilket Gud älskar oss. Det är ju sant att fröets öde också beror på hur jorden tar emot det och vilken situation det befinner sig i, men först och främst lär oss Jesus i denna liknelse att Gud sår sitt ords frö i all slags jord, det vill säga i alla våra situationer: ibland är vi mer ytliga och distraherade, ibland låter vi oss ryckas med av entusiasm, ibland är vi tyngda av livets bekymmer, men det finns också tillfällen då vi är tillgängliga och välkomnande. Gud är förtröstansfull och hoppas att fröet förr eller senare ska blomma. Det är så han älskar oss: Han väntar inte på att vi ska bli den bästa jorden, han ger oss sitt ord med generositet. Genom att märka att han litar på oss, kanske viljan att vara bättre jord föds i oss. Detta är hopp, grundat på klippan av Guds generositet och barmhärtighet.
Genom att berätta hur fröet bär frukt, talar Jesus också om sitt eget liv. Jesus är Ordet, han är Fröet. Och för att fröet ska bära frukt, måste det dö. Så den här liknelsen berättar att Gud är villig att ”slösa” för oss och att Jesus är villig att dö för att omvandla våra liv.
Jag tänker på den vackra målningen av Van Gogh: Såningsmannen. Bilden av såningsmannen i den gassande solen talar också om jordbrukarens slit. Och det slår mig att Van Gogh, bakom såningsmannen, avbildade den redan mogna säden. Det är för mig en bild av hopp: på ett eller annat sätt har fröet burit frukt. Vi är inte säkra på hur, men det har det. Men i bildens fokus står inte såningsmannen, som står vid sidan av, utan hela målningen domineras av solen, kanske för att påminna oss om att det är Gud som driver historien framåt, även om han ibland verkar frånvarande eller avlägsen. Det är solen som värmer jordklumparna och får fröet att mogna.
Kära bröder och systrar, i vilken situation i livet idag når Guds ord oss? Låt oss be Herren om nåden att alltid välkomna detta frö som är hans ord. Och om vi inser att vi inte är en fruktbar jordmån, låt oss då inte bli modfällda utan be honom att bereda oss på nytt för att göra oss till en bättre jordmån.
