Extra omnes. Alla ut
Paolo Ruffini
I denna osäkra tid undrar alla i världen vem som kommer att bli den 267:e biskopen av Rom. Alla är involverade, även om de är fysiskt utestängda från den plats där apostlarnas efterträdare, som blivit kardinaler, samlas och skyddas av sekretess i en kapell för att välja Guds tjänares tjänare som ska leda kyrkan.
Tjänare. Tjänare för ett enda folk som Petrus var och kommer att fortsätta att vara en del av, även efter att han kallats att leda det. Tjänare. Och häri ligger mysteriet. Hur kan en tjänare vara ledare för ett folk? För en kyrka?
En fråga som Jesus besvarade med ord som vi fortfarande har svårt att förstå: 鈥漀i vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." (Mark 10:42-45)
Det är alltså att tjäna. Det är detta som Petrus efterträdare är kallade att göra för att leda kyrkan. Och denna paradox är förvirrande. Det förvirrar både media och de många små och stora maktcentra i världen, som funderar på identiteten och namnet på den som kan bli den utvalde, och kanske till och med försöker påverka beslutet genom att måla upp scenarier och tolkningar som verkar skrivna i sand.
Extra omnes. Denna regel bryter nuet och tiden som ännu inte är, då även kardinalerna (Guds folk som väntar på sin herde vet, tror och ber om detta) kallas att träda in i mysteriet och lämna inte bara alla, utan allt utanför Sixtinska kapellet: alltså sig själva, sina tankar, sina resonemang; och tömma sig helt för att lämna plats endast åt Helig Ande, åt en dynamik som transcenderar dem, och åt Petri mysterium.
Men Petrus är just detta. Ett mysterium som ger oss en visshet. Petrus är fiskaren som Jesus lovade att ondskan inte skulle besegra: 鈥漝u är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den" (Matt 16:18). Han är aposteln för vilken Guds Son, när han anförtrodde honom sin kyrka, bad en särskild bön till Fadern. För att han skulle stödja honom i att bära en börda som annars skulle vara för tung.
Petrus är en man som stöds av denna bön som har sträckt sig över tid och historia, över hans efterträdare, för att nå fram till oss idag. En konkret, särskild bön: att tron aldrig ska svika inför de prövningar som han skulle möta, så olika och så lika dem vi möter i vår sekulariserade, splittrade, polariserade, förvirrade och hårdnade tid, full av maktbegär och fattig på kärlek, oförmögen att förstå värdet av tjänande och det gemensamma goda, uppblåst av bräckliga övertygelser och falska sanningar, mer genomsyrad av bitterhet än av barmhärtighet, så ofta mest angelägen om hämnd än om förlåtelse: 鈥漇imon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder鈥� (Luk 22:31-32).
Petrus är ett mysterium av barmhärtighet och kärlek, av gemenskap och lyssnande. En fiskare som räknar fel, som upprörd stannar ute på havet hela natten utan att få en enda fisk, som sedan kastar ut näten på andra sidan, bara på grund av en okänd mans ord. Och som till slut förstår att det är hans Mästare som talar.
Petrus är en syndare som har blivit förlåten: han är den utvalde som först grät bittert efter att ha förrått, innan han kunde jubla. Liksom Judas. Men han gråter. Han har gråtit. I hans tårar finns hela hans mysterium. Och där ligger kyrkans mysterium. Dessa tårar är kanske nycklarna till himmelriket. De är nycklarna till Petrus och hans mysterium: en kraftfull bräcklighet just därför att den inte lyser av egen glans. En klippa, även om han inte var det. Och just därför bekräftar han oss alla i tron.
