杏MAP导航

Hela påvens katekes: 

Kära bröder och systrar,

vi fortsätter vår vandring i evangeliets skola, i Jesu steg, under de sista dagarna av hans liv. Idag stannar vi upp vid en intim, dramatisk men också djupt sann scen: det ögonblick då Jesus, under påskmåltiden, avslöjar att en av de tolv kommer att förråda honom:

鈥漇annerligen säger jag er: en av er, han som äter med mig, kommer att förråda mig鈥� (Mark 14:18).

Det är starka ord. Jesus uttalar dem inte för att fördöma, utan för att visa att när kärleken är äkta, kan den inte skiljas från sanningen. Det övre rummet, där allt strax innan hade förberetts noggrant, fylls plötsligt av en tyst smärta, fyllt av frågor, misstankar, sårbarhet. Det är en smärta som även vi känner till väl, när skuggan av svek smyger sig in i de närmsta relationerna.

Men det förvånar hur Jesus talar om det som ska hända. Han höjer inte rösten, han pekar inte med fingret, han nämner inte Judas vid namn. Han talar på ett sätt som gör att var och en kan fråga sig själv. Och det är precis vad som händer. Markus skriver: 鈥滵e blev bedrövade och sa till honom, en efter en: 鈥橧nte är det väl jag?鈥欌�� (Mark 14:19).

Inte är det väl jag?

Kära vänner, den här frågan 鈥� 鈥滻nte är det väl jag?鈥� 鈥� är kanske en av de mest uppriktiga vi kan ställa till oss själva. Det är inte den oskyldiges fråga, utan lärjungens, som upptäcker sin egen bräcklighet. Det är inte den skyldiges rop, utan viskningen från den som, även om han vill älska, vet att han kan såra. Det är i denna insikt som frälsningens väg börjar.

Det onda har inte sista ordet

Jesus avslöjar inte för att förödmjuka. Han säger sanningen för att han vill rädda. För att bli räddad måste man känna: känna att man är inblandad, känna att man är älskad trots allt, känna att det onda är verkligt men att det inte har sista ordet. Endast den som har känt den djupa kärlekens sanning kan acceptera såret av ett svek.

Lärjungarnas reaktion är inte ilska, utan sorg. De blir inte upprörda, de blir bedrövade. Det är en smärta som uppstår ur den verkliga möjligheten att vara delaktig. Och just denna sorg, om den tas emot uppriktigt, blir en plats för omvändelse. Evangeliet lär oss inte att förneka det onda, utan att känna igen det som en smärtsam möjlighet till pånyttfödelse.

Sedan lägger Jesus till en fras som oroar oss och får oss att tänka: 鈥漋e den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bättre för den människan att hon aldrig hade blivit född!鈥� (Mark 14:21).

Det är hårda ord, visst, men de måste förstås rätt: det handlar inte om en förbannelse, utan snarare om ett rop av smärta. På grekiska låter det där 鈥漹e鈥� som en klagan, ett 鈥漚ck鈥�, ett uttryck för uppriktig och djup medkänsla.

Inte döma men sörja

Vi är vana att döma. Gud däremot accepterar att lida. När han ser det onda hämnas han inte, han sörjer. Och det där 鈥漝et hade varit bättre om han aldrig hade blivit född鈥� är inte en förutbestämd dom, utan en sanning som var och en av oss kan inse: om vi förnekar den kärlek som har skapat oss, om vi genom svek blir otrogna mot oss själva, då tappar vi verkligen meningen med varför vi kom till världen och utestänger oss själva från frälsningen.

Ändå, just där 鈥� i den mörkaste punkten 鈥� slocknar inte ljuset. Tvärtom, det börjar lysa. För om vi erkänner vår gräns, om vi låter oss beröras av Kristi smärta, då kan vi verkligen födas på nytt. Tron skyddar oss inte från möjligheten till synd, men den erbjuder oss alltid en väg ut: barmhärtighetens väg.

Den Övergivne överger inte

Jesus blir inte förfärad över vår svaghet. Han vet mycket väl att ingen vänskap är immun mot risken för svek. Men Jesus fortsätter att lita på oss. Han fortsätter att sätta sig vid bordet med sina lärjungar. Han avstår inte från att bryta brödet, inte ens med den som kommer att förråda honom. Det är Guds tysta styrka: han överger aldrig kärlekens bord, inte ens när han vet att han kommer att bli lämnad ensam.

I misslyckandet sviker inte Gud

Kära bröder och systrar, också vi kan idag, i uppriktighet, ställa oss själva frågan: 鈥滻nte är det väl jag?鈥� Inte för att känna oss anklagade, utan för att öppna ett utrymme för sanningen i våra hjärtan. Frälsningen börjar här: i medvetenheten om att vi skulle kunna vara en av dem som bryter Guds förtroende 鈥� men att vi också kan vara dem som tar emot det, bevarar det och förnyar det.

I grunden är detta hoppet: att veta att även om vi kan misslyckas, så sviker Gud aldrig. Även om vi kan förråda, slutar han inte att älska oss. Och om vi låter oss nås av denna kärlek 鈥� ödmjuk, sårad men alltid trogen 鈥� då kan vi verkligen födas på nytt. Och börja leva, inte längre som förrädare, utan som alltid älskade barn.