D枚dsstraffet och p氓varnas allt starkare 鈥漬ej"
Salvatore Cernuzio - Vatikanstaten
Från det tridentinska konciliets katekes, enligt vilken domare genom att avkunna en dödsdom 鈥�är verkställare av den gudomliga lagen鈥�, till Spes non confundit, där påven Franciskus uppmanar till avskaffande av dödsstraffet, 鈥漞n åtgärd som strider mot den kristna tron och som utplånar allt hopp om förlåtelse och förnyelse鈥�, har det gått omkring 500 år. Och däremellan har det skett många sociala, politiska, mentalitetsmässiga och sedvanerättsliga förändringar som på något sätt har påverkat kyrkans läroämbete. En kyrka som inte alltid har varit emot dödsstraff, vilket framgår av ovanstående citat från tridentinska katekesen.
Riktningen har ändrats totalt under de senaste århundradena och alla påvar under 1900-talet har fördömt denna praxis - som fortfarande är utbredd i många länder i Afrika och Mellanöstern, liksom i USA (enligt den senaste Amnesty-rapporten var 2024 en topp med över 1 500 avrättningar) - och bekräftat varje människas värdighet, oavsett vilket brott hon har begått, samt möjligheten till försoning.
Påven Franciskus 鈥漹ändpunkt"
Påven Franciskus har utan tvekan varit 鈥漹ändpunkten鈥� i detta avseende när han genom ett Rescriptum 2018 godkände om dödsstraffet: 鈥滽yrkan lär i ljuset av evangeliet att dödsstraffet är otillåtet eftersom det angriper personens okränkbarhet och värdighet och är beslutsamt engagerad i dess avskaffande i hela världen鈥�, fastslog den argentinske påven. Samma tanke har uttalats eller skrivits ner många andra gånger under hans pontifikat, genom innerliga tal, vädjanden, videomeddelanden, telefonsamtal till statschefer och, sist men inte minst, genom bullan för Hoppets jubelår som - liksom redan under Barmhärtighetens jubelår 2016 - uppmanar världens styrande till en konkret gest, nämligen att stoppa verkställandet av straff under det heliga året. En vädjan som omedelbart accepterades av vissa länder, med USA i spetsen och den avgående presidenten Joe Biden som, efter ett telefonsamtal med påven, omvandlade 37 dödsdomar till livstids fängelse.
Förändring av synsättet med Johannes Paulus II
Jorge Mario Bergoglios tydliga ställningstagande är emellertid resultatet av en väg som inletts av hans föregångare och som kantats av ändringar, förtydliganden eller kanske snarare 鈥漟örfiningar鈥� av kyrkans lära på denna känsliga punkt som först formulerades i den utgåva av katekesen som publicerades 1992. Där stod ordagrant: 鈥滷ör detta ändamål erkänner kyrkans traditionella lära att rättsskipningen har välgrundade skäl och samhällets lagliga myndigheter plikt till att utmäta straff som står i proportion till brottets allvar utan att i ytterst allvarliga dall utesluta dödsstraff鈥�.
Det var ett första utkast som var föråldrat efter mindre än fem år. I själva verket är den officiella texten på latin den från 1997, som godkändes i slutgiltig form av Johannes Paulus II genom det apostoliska brevet Laetamur Magnopere: 鈥滽yrkans traditionella lära utesluter inte att man tillgriper dödsstraff under förutsättning att man helt och fullt har identifierat den skyldige och fastställt hans ansvar 鈥� om detta är den enda möjliga vägen att verksamt försvara mänskligt liv mot en orättmätig angripare鈥�, står det. 鈥漁m oblodiga medel räcker för att försvara och skydda den personliga säkerheten", står det i en annan passage, "skall myndigheterna hålla sig till sådana medel, därför att de bättre motsvarar de konkreta betingelserna för det allmänna bästa och står i bättre överensstämmelse med människans värdighet som person. Men i våra dagar har staten sådana möjligheter att hindra brott och oskadliggöra den som begår sådana utan att man definitivt tar ifrån brottslingen alla möjligheter att befria sig från de anklagelser som riktas mot honom, att sådana fall i vilka det är absolut nödvändigt att den skyldige berövas livet, 'är så sällsynta att de knappast överhuvudtaget inträffar'."
Man kan därför tillskriva påven Wojtyla en första ny 鈥漦änslighet鈥� från kyrkans sida i denna fråga. Påven, som gjorde 鈥漹arje människas rätt till liv, från befruktningen till den naturliga döden鈥� till ett fundament i sitt läroämbete, begärde i sitt julbudskap 1998 ett 鈥漟örbud mot dödsstraffet鈥� och gjorde detsamma en månad senare, i januari 1999, under sitt pastorala besök i USA, då han tydligt bekräftade: 鈥滿änniskolivets värdighet får aldrig förnekas, inte ens för dem som har gjort mycket ont鈥� och definierade dödsstraffet som en 鈥漡rym och meningslös鈥� praxis.
Benedictus XVI:s tankegångar
I samma riktning gick Benedictus XVI, som i Katolska kyrkans lilla katekes som publicerades 2002 upprepade att 鈥漝et utdömda straffet måste stå i proportion till brottets allvar鈥� och som, mot bakgrund av att 鈥漟all av absolut nödvändighet鈥� för dödsstraff är 鈥漵ällsynta鈥� om inte helt 鈥漮befintliga鈥�, bad myndigheten att begränsa sig till de medel som 鈥漛äst motsvarar de konkreta villkoren för det allmänna goda鈥�, 鈥�är mest i överensstämmelse med personens värdighet鈥� och, framför allt, 鈥漣nte definitivt berövar gärningsmannen möjligheten att försonas鈥�.
Tre olika påvar, en och samma tanke.
