杏MAP导航

Pater Roberto Pasolini, OFM Cap

Vår tid har skapat illusionen om odödlighet, som drivs av framsteg och välbefinnande, vilket får oss att ignorera gränserna för det mänskliga tillståndet. Till och med kyrkan kämpar ibland med att anpassa sig för att kunna erbjuda ett trovärdigt vittnesbörd om Guds rike.

Detta ignorerande av döden manifesterar sig i vår oförmåga att leva ut väntetiden i lugn och ro, och i vår besatthet av hyperaktivitet och överdriven uppmärksamhet på olika fronter. Rädslan för döden har gjort det svårt för oss att göra definitiva val, vilket främjar oengagemang och illusionen av att alltid kunna återkalla redan fattade beslut.

Det moderna samhället har suddat ut de ritualer och ord som en gång hjälpte människor att möta döden med mening och mod. I dag reduceras döden ofta till ett mediespektakel eller ett tekniskt problem för den medicinska vetenskapen. Detta avståndstagande från dödsbegreppet hindrar oss från att förstå den djupare meningen med livet och det kristna hoppet. När den helige Franciskus av Assisi kallar döden för 鈥漵yster döden鈥� erbjuder han ett radikalt alternativ: att acceptera människans ändlighet som en del av en resa som leder till evigheten.

Synden, som förstås som ett misslyckat utnyttjande av friheten, uppstår ofta i försöket att undkomma livets osäkerhet. Det enda sanna motgiftet är dock kärlek, som levs på ett konkret och djupgående sätt, vilket Johannes ord vittnar om: 鈥漋i vet att vi har gått från döden till livet, därför att vi älskar våra bröder och systrar鈥� (se 1 Joh 3:14). Att älska ända till slutet innebär att acceptera gränser och omvandla dem till en möjlighet att offra sig utan förbehåll.

Kristus eliminerade inte döden utan gick igenom den för att visa oss att den kan bebos och förvandlas. Inkarnationen är inte bara ett svar på synden utan en radikal kärlekshandling genom vilken Gud har engagerat sig i vår existens. Markusevangeliet lyfter fram paradoxen med en Gud som räddar genom korset och visar oss att även om vi är eviga, så är vi inte odödliga.

Paulus varnar galaterna för risken att välja en tro som bygger på rädsla och lag snarare än tillit till Guds fria gåva. Johannes uppmanar oss att urskilja andar och att inte se inkarnationen som en idé utan som ett konkret sätt att leva verkligheten på. Inkarnationen uppmanar oss att förbli orubbliga i förtröstan på att verkligheten, trots sina svårigheter, är platsen för Guds rike.

Att leva som Guds barn och som bröder och systrar till varandra är ett val som måste förnyas varje dag, förvissade om att, att älska fram till slutet inte bara är möjligt utan redan har bevittnats av oräkneliga generationer av män och kvinnor. Denna kärlekssång är en sång som vi också kan sjunga med våra liv.

Hoppet om evigt liv 鈥� Romerska kurians andliga övningar 2025

7. Evig, men inte odödlig - Onsdagen den 13 mars kl. 16.00.