杏MAP导航

Jean-Charles Putzolu 鈥� Vatikanstaten

Sommarmånaderna är en tid för vila för de flesta som har möjlighet att ta semester. Det gäller för alla, även för präster, vars kallelse ofta felaktigt förknippas med att de ska vara tillgängliga dygnet runt, året om. Vila, avkoppling och avslappning är nödvändiga för att ladda batterierna och bryta en rytm som ibland kan vara tung för många präster, särskilt de som har ansvar för flera församlingar, ibland långt ifrån varandra. De är inte immuna mot perioder av trötthet eller depression. Även om den överväldigande majoriteten trivs ganska bra med sitt prästämbete, är cirka 2 % av de 6 300 aktiva prästerna i Frankrike inte immuna mot utbrändhet, och 67 % anser att de har för mycket att göra, enligt en studie som genomfördes 2020 av den franska kyrkan.

Hur kan man då stödja dem som vanligtvis stöder sina troende under semestern? Det är ämnet för vårt samtal med biskop Benoit Bertrand, biskop i Pontoise i Frankrike, som har medverkat i studien om prästers hälsa.

Msgr Benoît Bertrand, det är tyvärr ett ämne som ofta återkommer sedan några år tillbaka. Präster är känsliga människor och kan drabbas av depression, ensamhet och isolering. Lyckligtvis är sommaren också en välbehövlig semesterperiod för dem, då de kan ladda batterierna. Kan man tala om en viss form av lidande bland präster?

Det är sant att vissa präster uppvisar trötthet, sårbarhet, utmattning och även lidande i en situation som kan vara ångestframkallande. Vi har genomgått en allvarlig hälsokris som har skapat stor oro. Dessutom finns det hela det internationella sammanhanget, de prövningar som drabbar kyrkans liv och ibland skandaler som naturligtvis gör en mycket ledsen och obekväm. Det finns en rad orsaker som kan leda till en form av obehag inom prästerskapet. I Italien beslutade nyligen en ung präst att ta sitt liv. Jag vill här uttrycka min närhet till prästerna och biskoparna, till Guds folk, till det italienska stiftet Novara, som den unge jesuiten kom ifrån.

Johannes Paulus II betonade det krävande prästämbetet; Franciskus uppmanade prästerna att vara glada; Leo XIV talade nyligen om prästers glädjeämnen och bördor. Kan en präst som lider psykiskt förmedla evangeliets glädje?

Det är väl känt att om en präst inte mår bra i sitt privatliv, i sitt andliga liv, i sitt fysiska eller psykiska liv, kommer han sannolikt inte att vara särskilt lycklig i sitt ämbete, och detta får konsekvenser för de kristna församlingarna. Det är därför som Frankrikes biskopar 2020 begärde en objektiv undersökning av prästers fysiska, moraliska och psykiska hälsa. Det var nödvändigt att göra en lägesuppdatering om de 6300 aktiva prästerna i Frankrike för att lyfta fram de viktigaste faktorerna som påverkar deras hälsa. Målet är att föreslå förebyggande åtgärder och ge stiften möjlighet att öka uppmärksamheten på prästerna fysiska och psykiska hälsa, både från biskoparnas och hela Guds folks sida.

Kan man nu fem år efter denna studie mäta effektiviteten av de rekommenderade åtgärderna?

Innan vi tittade på åtgärderna, utvärderade vi de avgörande faktorerna: övervikt, fetma, risk för alkohol- eller tobaksberoende. Därefter fastställde vi riktlinjer för förebyggande åtgärder och screening. Överlag uppgav den stora majoriteten av de verksamma prästerna, över 90 %, att de var vid god fysisk hälsa. Det som väckte vår uppmärksamhet, var att nästan två av tio präster uppvisade depressiva symtom och att 2 % av prästerna i stiftet befann sig i utbrändhet. Studien visade också att 40 % av prästerna hade ett relativt lågt personligt prestationsresultat. Allt detta väckte biskoparnas oro. Den första åtgärden som föreslogs var att informera om undersökningen och presentera den för präster, biskopar och hela Guds folk. Därefter, genom ett samarbete med präst- och biskopsråden, betonade vi vikten av vila och regelbunden läkarvård, vilket inte alla präster har tillgång till idag. Vi anordnade informations- och utbildningsdagar om stress, depression, utbrändhet, hur man upptäcker och diagnostiserar dessa tillstånd. Men det som är mycket viktigt är helt enkelt att lyssna på prästerna. Att biskopen, generalvikarien och den lokala myndigheten tar sig tid att träffa dem, hemma hos dem, i deras bostäder, och umgås med dem. Vi har återigen betonat vikten av andlig vägledning och broderskap mellan präster. Vi har också betonat nödvändigheten av att göra Guds folk medvetna om de präster som är anförtrott dem. Att vägleda prästerna är enligt min mening en prioriterad uppgift för biskoparna.

Har lekmän också ett ansvar gentemot prästerna? Prästerna tar hand om de troendes själar. Men tar Guds folk i sin tur hand om dem?

Prästerna är extremt tillgängliga, hängivna och beundransvärda i sitt lyssnande till många personer, både unga och vuxna, men vem lyssnar på dem? De är ofta mycket blygsamma. De är diskreta män som ibland har svårt att uttrycka sin sårbarhet, sitt lidande eller sina svårigheter. I församlingarna och inom själavården kan lekmännen naturligtvis vara uppmärksamma, vaksamma och broderliga mot sina präster, bjuda dem på en enkel middag då och då, låta dem koppla av och lyssna på dem. Många kristna, katoliker och familjer är uppmärksamma på sin församling, men det krävs också att prästen låter sig tas emot och accepterar att dela med sig när han möter svårigheter.

Står biskoparna också inför sådana situationer, med risk för depression till exempel?

Självklart! Vi är inga hjältar. Trötthet kan förekomma hos biskopar i alla åldrar. Det kan uppstå slitage efter många år i tjänsten, ibland efter mycket påfrestande eller mycket krävande tjänstgöring. Det kan också finnas stunder i ett stifts liv när man måste hantera stora svårigheter, stora spänningar, dramatiska händelser eller prövningar. Biskopen kan behöva stöd. Biskopskonferensen har föreslagit att en annan biskop och lekmän ska besöka biskopen under en tid för att lyssna, träffa honom, besöka honom och träffa hans medarbetare för att hjälpa honom i hans biskopstjänst.

Man tror ofta att präster är tillgängliga dygnet runt, alla dagar om året, på grund av sitt kall. Känner ni någon press?

Ja, det stämmer. Vårt liv är tillägnat Gud, det är tillägnat Guds folk. Men att ge av sig själv kan leda till utmattning, utbrändhet eller depression. Vi måste lära oss att säga nej. Och det är svårt att säga nej.

Det ger en negativ bild av oss själva och vi vill ju hellre ge ett trevligt och positivt intryck. Men ibland måste man ha modet att säga: 鈥滼ag är ledsen, men det går inte just nu. Vi får se om två veckor, en månad eller två månader.鈥� Det är också viktigt att folket accepterar ett nej.

Oftast vill präster och biskopar svara ja på förfrågningar, ibland för snabbt och utan eftertanke. När vi får en viktig förfrågan måste vi ha enkelheten att säga att vi ska fira mässan och inte svara för snabbt på frågan.

Semester gör oftast mycket gott. Franciskus var inte van vid att ta mycket semester. Johannes Paulus II och Benedictus XVI laddade batterierna i bergen i norra Italien, och Leo XIV har dragit sig tillbaka i två veckor till Castel Gandolfo. Är det viktigt för en präst, en biskop, att ha just sådan semester, sådan avskildhet?

Jag kan inte svara för alla. För mig är det i alla fall mycket viktigt. När jag var rektor på prästseminariet brukade jag säga till seminaristerna, med en gnutta humor, att den som inte vilar tröttar ut de andra. Jag tror alltså att vila, avkoppling och återhämtning är absolut nödvändigt för alla som har möjlighet att ta semester. En präst som vet hur man vilar och kopplar av är en präst som kan ge mer av sig själv till sin församling och Guds folk.