杏MAP导航

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Onsdag förmiddag, den 7 maj, firades mässan i Peterkyrkan inför konklaven då den katolska kyrkans 267:e påve kommer att röstas fram, Missa pro eligendo romano pontefice.

Kardinalkollegiets dekan kardinal Giovanni Battista Re ledde mässan, som koncelebrerades av 220 valbara och icke valbara kardinaler i närvaro av 5000 troende. Här följer kardinal Res predikan i sin helhet på svenska.

Predikan av kardinalkollegiets dekan

I Apostlagärningarna läser vi att efter Kristi himmelsfärd och i väntan på pingsten, var alla uthålliga och förenade i bön tillsammans med Maria, Jesu mor (jfr Apg 1:14). Det är just det vi ägnar oss åt några timmar före konklavens början, under Jungfru Marias blick från altaret i denna basilika som reser sig över aposteln Petrus grav. Vi känner att hela Guds folk är förenat med oss i tro, kärlek till påven och förtröstansfull väntan.

Vi är här för att be om den Helige Andes hjälp, för att be om hans ljus och styrka så att påven, som kyrkan och mänskligheten behöver i detta svåra och komplexa historiska skede, väljs. Be och åkalla den Helige Ande är det enda rätta och riktiga att göra, medan de valbara kardinalerna förbereder sig för en handling av högsta mänskliga och kyrkliga ansvar och ett val av exceptionell betydelse; en mänsklig handling för vilken man måste lägga alla personliga överväganden åt sidan och ha endast Jesus Kristus Gud och kyrkans och mänsklighetens goda i sinne och hjärta.

I evangeliet som har lästs upp, fick vi höra orden som för oss är det centrala i Jesu testamente, som han överlämnade till sina apostlar på aftonen vid den sista måltiden i det övre rummet: ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er”. Som för att precisera detta ”som jag har älskat er” och ange hur långt vår kärlek ska sträcka sig, säger Jesus därefter: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:12). Det är budskapet om kärlek, som Jesus kallar ett ”nytt” bud. Nytt därför att det omvandlar till något positivt och avsevärt utvidgar uppmaningen i Gamla testamentet, som lyder: ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig”.

Den kärlek som Jesus uppenbarar känner inga gränser och måste prägla alla hans lärjungars tankar och handlingar. De måste i sitt uppträdande alltid visa äkta kärlek och engagera sig för att bygga en ny civilisation, den som Paulus VI kallade ”kärlekens civilisation”. Kärleken är den enda kraft som kan förändra världen. Jesus gav oss ett exempel på denna kärlek i början av den sista måltiden med en häpnadsväckande gest: han böjde sig ner för att tjäna de andra och tvättade apostlarnas fötter, utan åtskillnad, och utan att utesluta Judas som skulle förråda honom.

Jesu budskap knyter an till det vi hörde i mässans första läsning, där profeten Jesaja påminde oss om att den grundläggande egenskapen hos herdarna är kärlek till fullständig självuppoffring. De liturgiska texterna i denna eukaristiska firande uppmanar oss därför till broderlig kärlek, ömsesidig hjälp och engagemang för kyrkans gemenskap och för universell broderskap mellan människor. Bland varje efterträdares uppgifter tillhör det att låta gemenskapen växa: gemenskapen mellan alla kristna och Kristus, mellan biskoparna och påven och mellan biskoparna sinsemellan. Inte en självrefererande gemenskap, utan en som strävar efter gemenskap mellan personer, folk och kulturer, med hjärtat fäst vid att kyrkan alltid ska vara ”gemenskapens hem och skola”.

Det finns också en stark uppmaning att bevara kyrkans enhet i den väg som Kristus stakat ut för apostlarna. Kyrkans enhet är Kristi vilja; en enhet som inte betyder likformighet, utan en fast och djup gemenskap i mångfalden, under förutsättning att man förblir fullt trogen evangeliet. Varje påve fortsätter att förkroppsliga Petrus och hans uppdrag och representerar därmed Kristus på jorden; han är den klippa på vilken kyrkan är byggd (jfr Matt 16:18).

Valet av en ny påve är inte något där en person avlöser en annan, utan det är alltid aposteln Petrus som återvänder.

De kardinaler som har rösträtt kommer att rösta i Sixtinska kapellet, där – enligt den apostoliska konstitutionen Universi dominici gregis – "allt bidrar till att stärka medvetenheten om Guds närvaro, inför vilken var och en, en dag står till doms".

I Trittico Romano uttryckte påven Johannes Paulus II sin förhoppning att Michelangelos hotfulla bild av Jesus som domare skulle påminna var och en om det stora ansvaret att lägga de heliga nycklarna (Dante) i rätt händer när det stora beslutet fattas genom omröstningen. Låt oss därför be att den Helige Ande, som under de senaste hundra åren har skänkt oss en rad verkligt heliga och stora påvar, ger oss en ny påve efter Guds hjärta, för kyrkans och mänsklighetens goda. Låt oss be att Gud ger kyrkan en påve som bäst kan väcka samvetet hos alla och de moraliska och andliga krafterna i dagens samhälle, som kännetecknas av stora tekniska framsteg men som tenderar att glömma Gud.

I Trittico Romano uttryckte påven Johannes Paulus II sin förhoppning att Michelangelos hotfulla bild av Jesus som domare skulle påminna var och en om det stora ansvaret att lägga de heliga nycklarna (Dante) i rätt händer när det stora beslutet fattas genom omröstningen. Låt oss därför be att den Helige Ande, som under de senaste hundra åren har skänkt oss en rad verkligt heliga och stora påvar, ger oss en ny påve efter Guds hjärta, för kyrkans och mänsklighetens goda. Låt oss be att Gud ger kyrkan en påve som bäst kan väcka samvetet hos alla och de moraliska och andliga krafterna i dagens samhälle, som kännetecknas av stora tekniska framsteg men som tenderar att glömma Gud.

Dagens värld förväntar sig mycket av kyrkan när det gäller att värna om grundläggande mänskliga och andliga värden, utan vilka det mänskliga samlivet varken kan bli bättre eller gynnsamt för kommande generationer. Må välsignade Jungfru Maria, kyrkans moder, ingripa med sin moderliga förbön, så att den Helige Ande må upplysa kardinalernas sinnen och göra dem eniga i valet av den påve som vår tid behöver.