Hur man l?ste in kardinaler i ett rum och det blev k?nt som konklav
Kielce Gussie
Rom har inte alltid varit påvedömets maktcentrum. Under två betydande perioder i kyrkans historia bodde påvarna utanför Rom och tjänade som efterträdare till Petrus långt från den eviga staden.
De flesta känner nog till påvedömet i Avignon – en period om 68 år under 1300-talet då påvarna hade sin residens i Avignon i Frankrike efter en konflikt mellan påvedömet och den franska monarken. Men en kanske mindre känd och potentiellt mer betydelsefull period var den korta tid då en liten stad bara 90 minuter norr om Rom inte bara blev residens för nio påvar, utan också platsen där konklaven som vi känner den idag har sitt ursprung. Men varför var just staden Viterbo ett alternativ som säte för påvemakten?
Bara 145 km norr om Rom
1200-talets Rom var mycket annorlunda jämfört med dagens. Det var en stad präglad av våld och splittring. Två familjer – guelferna och ghibellinerna – styrde och stred om vem som hade makten att utse biskopar och abbotar. Den ena sidan ansåg att den världsliga ledaren hade makten, medan den andra försvarade påvens auktoritet. På grund av detta var staden Rom fullständigt ödelagd av konflikter och ansågs vara osäker, så Alexander IV beslutade att flytta påvestolen till Viterbo.
Den lilla staden hade flera fördelar - närheten till Rom, banden till familjen Guelph och dess 4 km långa ringmur och för kristna var Viterbo betydelsefullt då den ligger längs den stora pilgrimsleden Via Francigena. Tack vare alla dessa fördelar övergavs Rom som påvarnas residens 1257, för att ersättas av Viterbo.
Hur man valde påve... förr i tiden
Under 24 år – från 1257 till 1281 – var påvepalatset i Viterbo påvarnas residens. Det var här som nio män valdes till katolska kyrkans överhuvud. Fram till 1268 skilde sig dock avsevärt från dagens mycket tydligare och mer genomgripande valförfarande.
Historiker och kanonister är i allmänhet överens om att påvens roll fram till 1200-talet var densamma som i alla andra stift, vilket innebär att valet av ny påve togs av biskopar från närliggande stift, präster och troende i Rom. Andra hävdar att det inte var förrän på 300-talet, efter påve Sylvester I, som lekmännen inkluderades i valprocessen. Ibland nominerade europeiska kejsare och monarker en efterträdare. Men idén om en konklav kom upp först vid påven Clemens IV:s död, vilket markerade en drastisk förändring i påvevalet.
Lås in dem tills de bestämmer sig
År 1268 stod kyrkan inför en sede vacante (en vakant stol) och valet av en ny påve. Vid den tidpunkten reste 19 av de 20 kardinalelektorerna till Viterbo för att delta i valet av en efterträdare. Ingen anade att detta val skulle bli den längsta "konklaven" i kyrkans historia.
Efter ett år utan att en ny påve hade valts tog medborgarna i Viterbo saken i egna händer. I ett försök att pressa kardinalerna att fatta ett beslut låste de, tillsammans med folkets ledare Raniero Gatti, in kardinalerna i påvepalatset med en nyckel eller ”cum clave”, på latin, varifrån ordet konklav härstammar. Kardinalerna, inlåsta från utsidan, fick endast bröd och vatten. Till slut, i september 1271, efter mer än tre år utan påve, valdes påve Gregorius X.
Lärdomar
Efter erfarenheterna i Viterbo insåg några av kardinalerna att den långa och inofficiella processen för påvevalet var föråldrad. Den nyvalde påven Gregorius X utfärdade den apostoliska konstitutionen Ubi periculum med konkreta regler och denna apostoliska konstitution ligger fortfarande till grund för dagens process. Men trots att dessa nya regler infördes inte den nya processen omedelbart, utan först när påven Bonifatius VIII införlivade Ubi periculum i den kanoniska lagen.
Så blev Viterbo – även kallad påvarnas stad och platsen för den längsta påvevalet i historien – konklavens födelseort.
