Gaza: Mat som vapen
Roberto Cetera
De senaste händelserna kring distributionen av humanitärt bistånd i Gaza och det operativa misslyckandet för Gaza Humanitarian Foundation (GHF) är en tydlig indikation på att utsikterna för en vapenvila i Gazaremsan har kollapsat.
Stiftelsen inrättades som ett gemensamt israelisk-amerikanskt initiativ för att hantera den svåra hungersnöd som drabbat den palestinska befolkningen i Gaza under de senaste tre månaderna. Krisen förvärrades efter att den israeliska regeringen i början av mars införde en blockad mot humanitär hjälp, och ännu mer efter att UNRWA och andra FN-organ upphörde med sina hjälpinsatser.
Israel motiverade sina åtgärder med att de humanitära konvojer som organiserats av FN regelbundet och med våld beslagtagits av Hamas-militanter. Dessa militanta grupper omfördelade i sin tur de stulna förnödenheterna till befolkningen i ett försök att återupprätta sin kontroll och dominans över området. Om denna version är helt eller delvis sann, skulle det än en gång belysa Hamas styrelseskick, som präglas av en cynisk auktoritarism som verkar djupt likgiltig för lidandet hos folket som den påstår sig företräda.
Men det alternativ som USA och Israel har föreslagit, i form av inrättandet av GHF, har från början visat sig vara både ineffektivt och ett verktyg för den israeliska militärens bredare strategiska mål. Israels finansminister Bezalel Smotrich har uttryckligen sagt att initiativet inte handlar om att tillgodose verkliga humanitära behov, utan snarare om att mildra den internationella kritiken och förebygga eventuella rättsliga åtgärder vid Internationella brottmålsdomstolen.
Bara några timmar efter lanseringen lämnade Jake Wood, den amerikanske ordföranden för GHF och före detta marinsoldat med erfarenhet av humanitära insatser, in sin avskedsansökan med hänvisning till att det var omöjligt att upprätthålla värderingarna ”oberoende, neutralitet och humanitet” inom projektets nuvarande ramverk.
Hittills är resultaten djupt oroande: minst hundra palestinier har enligt uppgift dödats under matdistributionen vid de tre utsedda platserna, som har varit stängda de senaste dagarna. Dessutom har farhågor väckts om den strategiska placeringen av dessa distributionscentra i södra delen av Gazaremsan, vilket tyder på en möjlig avsikt att driva invånarna i norr söderut i avvaktan på en framtida massfördrivning.
Det senaste i utvecklingen är att Boston Consulting Group har meddelat att man drar sig ur projektet efter Woods avgång. Samtidigt har GHF beslutat att anförtro säkerheten vid distributionsplatserna till israeliska militärentreprenörer, en lösning som är förenad med uppenbara och betydande risker.
Det som utspelar sig kring frågan om humanitär hjälp är en cynisk kalkyl av politisk opportunism, som verkar helt frikopplad från de desperata förhållanden som den stora majoriteten av Gazas invånare nu lever under, särskilt de tusentals undernärda barnen.
Samma destruktiva logik ligger till grund för de pågående förhandlingarna om en tillfällig vapenvila. Från israelisk sida är den uttalade avsikten, som uttryckts öppet av regeringsministrar, att fortsätta de militära operationerna tills man uppnått seger och fördrivit en betydande del av befolkningen, utan att ta någon större hänsyn till gisslan. Å andra sidan verkar Hamas fast beslutet att göra motstånd till varje pris, trots den utbredda hungern och den humanitära katastrof som drabbat den palestinska befolkningen.
En fullständig upplösning av Hamas militära kapacitet, avsättandet av dess ledning och överföringen av den politiska makten i Gaza till den palestinska myndigheten som den enda legitima företrädaren för det palestinska folket, skulle undergräva Israels anspråk på permanent ockupation och kolonisering av Gazaremsan.
Det finns ingen hållbar väg att avsluta detta krig som inte omfattar återställandet av en styrande roll för ledarna i Ramallah. Paradoxalt nog har dock den palestinska myndigheten blivit en gemensam fiende för både den israeliska regeringen och Hamas: den förra av en önskan att begrava Osloavtalet och tvåstatslösningen, och den senare av en ambition att behålla sin makt över PLO, även på bekostnad av att skjuta upp drömmen om en fri och självständig palestinsk stat.
