杏MAP导航

Vatican News 

Läs hela påve Leo XIV:s trosundervisning: 

Kära bröder och systrar,

I vår katekesvandring om Jesus, vårt hopp, begrundar vi idag påskaftonens mysterium. Guds Son ligger i graven. Men denna hans ”frånvaro” är inte ett tomrum: det är en väntan, en återhållen fullhet, ett löfte bevarat i mörkret. Det är den stora tystnadens dag, där himlen verkar stum och jorden orörlig – men just där fullbordas trons djupaste mysterium. Det är en tystnad full av mening, som en moders livmoder som bär ett barn ännu inte fött, men redan levande.

Jesu kropp, nedtagen från korset, lindas varsamt – som man gör med något dyrbart. Evangelisten Johannes berättar att han begravdes i en trädgård, i ”en ny grav, där ännu ingen hade blivit lagd” (Joh 19:41). Inget lämnas åt slumpen. Trädgården påminner om det förlorade Eden – platsen där Gud och människan levde i gemenskap. Och den orörda graven talar om något som ännu ska ske: den är en tröskel, inte ett slut. I skapelsens början planterade Gud en trädgård – nu inleds också den nya skapelsen i en trädgård, med en förseglad grav som snart ska öppnas.

Påskafton är också en vilodag. Enligt judisk lag får man inte arbeta på den sjunde dagen: efter sex skapelsedagar vilade Gud (jfr 1 Mos 2:2). Nu vilar också Sonen, efter att ha fullbordat sitt frälsningsverk. Inte för att han är trött – utan för att han har fullbordat sitt verk. Inte för att han har gett upp – utan för att han har älskat till slutet. Det finns inget mer att tillägga. Denna vila är sigillet på ett verk som är färdigt, bekräftelsen att det som skulle göras verkligen är gjort. Det är en vila fylld av Herrens dolda närvaro.

Vi har svårt att stanna upp och vila. Vi lever som om livet aldrig räckte till. Vi rusar för att producera, prestera, inte tappa tempo. Men evangeliet lär oss att stillheten är den tillit som vi måste lära oss. Påskafton vill att vi ska upptäcka att livet inte bara beror på vad vi gör – utan också på hur vi kan ta avsked från det vi hunnit göra.

I graven tiger Jesus, Faderns levande Ord. Men just i den tystnaden börjar det nya livet gro. Som ett frö i jorden. Som mörkret före gryningen. Gud är inte rädd för tidens gång, för han är även väntans Herre. Därför kan också vår ”onyttiga” tid – pauser, tomrum, stunder av sterilitet – vara en uppståndelsens livmoder. Varje mottagen tystnad kan vara början på ett nytt Ord. Varje paus kan vara en nådens tid, om vi överlämnar den till Gud.

Jesus, begravd i jorden, är den ödmjuke Guden som inte tar all plats. Det är Gud som låter ske, som väntar, som drar sig tillbaka för att ge oss frihet. Det är Gud som har tilllit, även när allt verkar över. Och vi, i denna svävande lördag, lär oss att vi inte måste ha bråttom att uppstå: först måste vi stanna kvar, ta emot tystnaden, låta oss omslutas av gränsen. Ibland söker vi snabba svar, omedelbara lösningar. Men Gud verkar i djupet, i förtröstanens långsamma tid. Gravens lördag blir så den livmoder ur vilken påskens oövervinnerlig ljus kan flöda.

Kära vänner, det kristna hoppet föds inte i buller – utan i en väntans tystnad fylld av kärlek. Det är inte euforins barn – utan resultatet av förtröstansfullt överlämnande. Det lär oss Jungfru Maria: hon gestaltar denna väntan, denna tillit, detta hopp. När allt tycks stanna upp, när livet känns som en avbruten väg, minns då påskaftonen. Även i graven förbereder Gud den största överraskningen. Och om vi med tacksamhet kan ta emot det som varit, ska vi upptäcka att det just i det lilla och tysta som Gud älskar att förvandla verkligheten – att göra allting nytt genom sin kärleks trofasthet. Den sanna glädjen föds ur den bebodda väntan, ur den tåliga tron, ur hoppet att det som har levts i kärlek – det ska, med säkerhet, uppstå till evigt liv.