杏MAP导航

Vatican News

Nedan hela påve Leo XIV:s Angelus:

Kära bröder och systrar, glad söndag!
I varje kultur är det ett tecken på fred och gemenskap att äta tillsammans, särskilt under vilodagar och högtider. I söndagens evangelium (Luk 14:1, 7–14) blir Jesus inbjuden till att äta hos en av fariséerna. Att bjuda någon till sitt bord är ett tecken på ett öppet hjärta, medan att acceptera en sådan inbjudan kräver ödmjukhet och viljan att öppna sig för den andra och deras värld. Dessa gester, som för samman personer, hjälper till att främja en mötets kultur.

Möten är inte alltid lätta. Evangelisten noterar att de andra gästerna “iakttog” Jesus noggrant; i själva verket blev han betraktad med viss misstänksamhet av de mer rigorösa förespråkarna av traditionen. Ändå sker mötet för Jesus är verkligen närvarande; som en god gäst agerar han med respekt och uppriktighet, utan att bara följa artiga formaliteter som hindrar det äkta mötet. Därför använder han, som så ofta, en liknelse för att beskriva det han ser hända, och uppmanar dem som iakttar honom att reflektera över det. Han såg hur människor skyndade sig att ta de främsta platserna — något som också sker idag, inte i familjer, men vid tillfällen då det anses viktigt att bli “upptäckt”, och där en stund av gemenskap i slutändan blir till en tävling.

Bröder och systrar, när vi samlas vid altarets bord på Herrens dag, bör även vi vara villiga att låta Jesus tala. Han är vår gäst och kan tala om för oss hur han ser på oss. Det är mycket viktigt att vi ser oss själva med hans ögon: att vi upptäcker hur ofta vi reducerar livet till en tävling, hur måna vi är att bli erkända, och hur meningslöst det är att jämföra oss med andra. Att stanna upp och reflektera, att låta oss bli berörda av ett ord som utmanar våra hjärtans prioriteringar — det är att erfara frihet, den frihet som Jesus kallar oss till.

I evangeliet talar Jesus om “ödmjukhet” när han beskriver den fullkomliga friheten (jfr Luk 14:11). Ödmjukhet är i grunden att vara fri från oss själva. Den föds när Guds rike och dess rättfärdighet blir vårt verkliga bekymmer och vi tillåter oss själva att lyfta blicken och se framåt — inte ned på våra egna fötter, utan mot det som ligger framför oss! De som upphöjer sig själva tror ofta att inget är mer intressant än de själva; men innerst inne är de ganska osäkra. Däremot, de som vet att de är dyrbara i Guds ögon, som vet att de är Guds barn, har större saker att bekymra sig om; de bär på en upphöjd värdighet som är deras egen. När vi lär oss att ta de sista platserna, i stället för att sträva efter de främsta, kommer den värdigheten att träda fram — enkelt och utan ansträngning.

Kära vänner, låt oss idag be att Kyrkan alltid ska vara en skola i ödmjukhet för alla, ett hem där alla är välkomna, en plats där rivaliteter lämnas åt sidan och där Jesus fortfarande talar till oss och lär oss att efterlikna hans ödmjukhet och frihet. Maria är verkligen det hemmets moder; det är till henne vi nu vänder oss i bön.