杏MAP导航

Vatican News

Runt 9 000 pilgrimer samlades i Peterskyrkan på måndagskvällen för att delta i en bönevaka under Tröstens jubelår.

Detta särskilda jubileumsevenemang var tillägnat alla som genomlevt svåra stunder, sorg, lidande eller andra prövningar.

Påve Leo XIV ledde pilgrimerna i Ordets liturgi, där två kvinnor delade gripande vittnesbörd efter att ha förlorat nära anhöriga under traumatiska omständigheter.

Vittnesbörd om försoning mitt i smärtan

Diane Foley, mor till den amerikanske journalisten James Foley, berättade om sin tro och sin väg till försoning med en av medlemmarna i den så kallade Islamiska staten som dödade hennes son.

James Foley arbetade som oberoende krigsreporter i Syrien 2012 när han blev kidnappad, torterad och offentligt avrättad i augusti 2014, på grund av att han var amerikan och kristen.

Foley delade med sig av sin kamp mot bitterhet, och om hur hon istället valde att vända sig till Gud trots sin ilska. Hon såg på Maria, som också förlorade sin Son oskyldigt, och sa att den saliga Jungfruns exempel hjälpte henne att vandra i tro och tillit till Gud.

När två av de ansvariga från den så kallade "Beatles-cellen" greps och ställdes inför rätta i USA, bad Diane om att få träffa Alexanda Kotey, en av männen som dödat hennes son. Under mötet uttryckte Kotey stor ånger. – Gud gav mig nåden att se honom som en medmänniska och syndare i behov av barmhärtighet, precis som jag, sa Foley.

Smärta som leder till nytt liv

Lucia Di Mauro Montanino berättade om den smärta hon och hennes dotter genomlevde efter att hennes make, en säkerhetsvakt, blev mördad av ett ungdomsgäng i Neapel.

Några år efter att den yngste i gänget – 17-årige Antonio – dömts till 22 års fängelse, bad han om att få träffa Lucia och be henne om förlåtelse.

– Framför mig stod en skakande pojke som grät och bad om förlåtelse, och det enda möjliga svaret var en lång omfamning, berättade hon. – Där och då kände jag en vilja och möjlighet att förvandla smärtan till något nytt.

När Antonio senare släpptes fri i förtid, 14 år innan strafftiden var slut, följde Lucia honom och hans nya familj längs hans slingriga väg till pånyttfödelse.

– Försoning kräver ett aktivt möte, och det är detta som gjorde det möjligt för Antonio att bygga ett nytt liv – och för mig att finna mening i min mans död, sa hon.

Guds närhet i mörka tider

I sitt tal reflekterade påve Leo över människans djupa behov av tröst i en värld fylld av krig, förluster och lidande.

– I mörka tider, även när allt på ytan tyder på motsatsen, överger Gud oss inte, sa han. – Det är just i dessa stunder som vi kallas mer än någonsin att sätta vårt hopp till Frälsarens närhet – Han som aldrig överger oss.

Påven noterade att den som lider ofta söker efter någon som kan ge tröst – men ofta inte finner någon.

Ibland, tillade han, är tårar den enda tröst vi har. Men dessa tårar, sa han, ska vi aldrig skämmas för. De uttrycker vår sårbara och prövade mänsklighets tysta rop.

Vi kan komma att ifrågasätta ondskans natur och varför Gud tillåter lidande. Men, sa påven, vi bör vända oss till den heliga Skriften för att vägledas från tvivel till tro.

När vi förvandlar våra frågor till böner och vädjanden om rättvisa och fred, då riktar vi vårt hopp till Jesus – bron mellan Gud och mänskligheten.

– Trösten kommer när tron står fast och stadig, där den tidigare var osäker och vacklande – som en båt i storm, sade påve Leo. – Där ondskan finns, måste vi söka den tröst som kan övervinna den och inte ge den någon vila.

Förlåtelsen hindrar smärtan från att bli till våld

Påven lyfte fram Foley och Di Mauros vittnesbörd som exempel på att "smärta inte får leda till våld", eftersom kärleken kan övervinna hatet.

Förlåtelsen, sa han, ger oss en försmak av Guds rike här på jorden – den bryter ondskans cykel och grundar rättvisa i Guds barmhärtighet.

– Kyrkan, vars medlemmar tyvärr ibland har sårat er, böjer idag knä tillsammans med er inför vår Moder, sa han. – Må vi alla lära av henne att beskydda de mest sårbara med ömhet!

Påve Leo uppmanade alla att låta Gud trösta oss i vår smärta, snarare än att förlita oss på vår egen viljestyrka.

– Våra älskade som skilts från oss genom döden är inte förlorade och upplöses inte i tomheten, sa han. – Deras liv tillhör Herren, den gode Herden, som omsluter dem och håller dem nära.

Tröstens kraft i en sargad värld

Avslutningsvis vädjade påven om ett slut på det förkrossande våld, hunger och krig som orsakar enormt lidande i världen.

– Även mitt i all denna arrogans, sa han, är vi övertygade om att Gud kommer att inspirera hjärtan och händer att ge hjälp och tröst – fredsstiftare som kan lindra smärtan och sorgen hos dem som lider.