杏MAP导航

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Vid onsdagens allmänna audiens på Petersplatsen den 3 september, reflekterade påve Leo XIV över Jesus sista ord och betonade att frälsningen inte ligger i makt, självständighet eller prestation utan i ödmjukheten be om hjälp.

Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: »Jag är törstig.« Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: »Det är fullbordat.« Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. (Joh 19:28-30)

Här följer påve Leo XIV:s katekes i sin helhet i svensk översättning.

Kära bröder och systrar!

I centrum av berättelsen om Jesus lidande, i det mest ljusfyllda och samtidigt mörkaste ögonblicket i Hans liv, ger Johannes evangelium oss två ord som rymmer ett oerhört mysterium: »Jag är törstig.« (19:28) och strax därefter: »Det är fullbordat.« (19:30)

De sista orden, men fyllda av ett helt liv, som avslöjar meningen med hela Guds Sons existens. På korset framstår Jesus inte som en segrande hjälte, utan som en tiggare om kärlek. Han förkunnar inte, han fördömer inte, han försvarar sig inte. Han ber ödmjukt om det som han själv inte på något sätt kan ge sig själv.

Den korsfästes törst är inte bara ett fysiologiskt behov hos en plågad kropp. Den är också, och framför allt, uttryck för en djup längtan: efter kärlek, relation, gemenskap. Det är det tysta ropet från en Gud som, eftersom han ville dela allt i vår mänskliga tillvaro, också låter sig genomträngas av denna törst. En Gud som inte skäms över att be om att dricka, för i den handlingen säger han oss att Kärleken också måste lära sig att be om hjälp och inte bara ge.

Jag är törstig, säger Jesus, och på så sätt visar han sin mänsklighet och också vår. Ingen kan klara sig själv. Ingen kan rädda sig själv. Livet ”fullbordas” inte när vi är starka, utan när vi lär oss att ta emot. Och just i det ögonblicket, efter att ha fått en svamp indränkt i det sura vinet av främlingar, utropar Jesus: Det är fullbordat. Kärleken har gjort sig behövande och har så fullbordat sitt verk.

Detta är den kristna paradoxen: Gud räddar inte genom att göra, utan genom att låta sig göra. Inte genom att besegra det onda med våld, utan genom att fullt ut acceptera kärlekens svaghet. På korset lär Jesus oss att människan inte förverkligar sig själv genom makt, utan genom att med tillit öppna sig för andra, även när de är fientliga och fiender. Frälsningen ligger inte i självständighet, utan i att ödmjukt erkänna sitt behov och kunna uttrycka det fritt.

Fullbordandet av vår mänsklighet i Guds plan är inte en kraftinsats, utan en tillitsfull handling. Jesus räddar inte genom att vända upp och ner på allt, utan genom att be om något som han inte kan ge själv. Och här öppnas en dörr till det sanna hoppet: om även Guds Son har valt att inte räcka till själv, då är inte heller vår törst – efter kärlek, mening, rättvisa – ett tecken på misslyckande, utan på sanning.

Denna sanning, som till synes är så enkel, är svår att acceptera. Vi lever i en tid som belönar självständighet, effektivitet och prestation. Ändå visar evangeliet oss att måttet på vår mänsklighet inte ges av vad vi kan uppnå, utan av vår förmåga att låta oss älskas och, när det behövs, även ta hjälp.

Jesus räddar oss genom att visa oss att det inte är ovärdigt att be, utan befriande. Det är vägen ut ur syndens gömställe, tillbaka till gemenskapen. Från första början har synden skapat skam. Men förlåtelse, den äkta, föds när vi kan se vårt behov i ögonen och inte längre är rädda för att bli avvisade.

Jesus törst på korset är därför även vår. Det är ropet från den sårade mänskligheten som fortfarande söker levande vatten. Och denna törst för oss inte bort från Gud, utan snarare förenar den oss med Honom. Om vi har modet att erkänna den, kan vi upptäcka att även vår bräcklighet är en bro till himlen. Just genom att be om hjälp – inte genom att äga – öppnas en väg till frihet, eftersom vi slutar att kräva att vi ska räcka till själva.

I broderskap, i det vanliga livet och i konsten att be om hjälp utan skam och att ge utan beräkning, döljer sig en glädje som världen inte känner till. En glädje som återför oss till vårt varelses ursprungliga sanning: vi är varelser skapade för att ge och ta emot kärlek.

Kära bröder och systrar, i Kristus törst kan vi känna igen hela vår egen törst. Och lära oss att det inte finns något mer mänskligt, inget mer gudomligt, än att kunna säga: jag behöver. Låt oss inte vara rädda för att be om något, särskilt när vi tycker att vi inte förtjänar det. Låt oss inte skämmas för att sträcka ut handen. Det är just där, i den ödmjuka gesten, som frälsningen ligger dold.