Leo XIV: Ta hand om skapelsen ?r v?r kallelse
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
På eftermiddagen fredagen den 5 september invigde påven Leo XIV Laudato si’-byn, Borgo Laudato sì - de påvliga trädgårdarna i Castel Gandolfo - och beskrev det som ett ”frö av hopp” och en konkret modell för ekologisk omvandling.
Påven Franciskus utformade detta projekt enligt sin publicerad 2015, för att genom att förena andlighet, utbildning, historia, natur, konst och hållbar innovation utgöra ett levande vittnesbörd om kyrkans engagemang att ta hand om skapelsen och de mest utsatta. Laudato si'-byn är en plats för utbildning i integrerad ekologi.
Naturkatedral
När påven Leo anlände genom anläggningens huvudport, välkomnades han av dem som dagligen tar emot pilgrimer och besökare i byn. Påven visades runt i ett eldrivet fordon och stannade till vid Jungfru Marias trädgård, som han kallade en naturkatedral då han i juli månad firade den första mässan med den nya liturgin tillägnad skapelsens bevarande. Turen fortsatte genom trädgårdar och antika ruiner, där påven träffade de anställda och deras familjer och han tackade dem för deras omsorg om platsen och de över 3000 växter som odlas och vårdas i byn. Vid en damm matade han fiskarna och vid den biodynamiska vingården välsignade han djuren.
Påvens predikan
Efter besöken i trädgårdarna och utbildningscentret ledde påven ordets liturgi och gav sin välsignelse. I sin predikan betonade han att denna plats utgör en uppmaning att bevara skapelsen. Här följer påvens predikan i sin helhet i svensk översättning.
Kära bröder och systrar!
I texten ur Matteusevangeliet som vi just har hört, ger Jesus oss flera lärdomar. Jag skulle vilja dröja vid en av dem, som är särskilt passande för denna ceremoni, som lyder: "Se på himlens fåglar … Se på ängens liljor, hur de växer:” (Matt 6:26, 28). Det är inte ovanligt att mästaren från Nasaret hänvisar till naturen i sina läror. Flora och fauna är ofta centrala i hans liknelser. Men i detta fall finns det en tydlig uppmaning till observation och kontemplation av skapelsen, handlingar som syftar till att förstå Skaparens ursprungliga plan. Allt har från början varit klokt ordnat, så att alla varelser ska bidra till förverkligandet av Guds rike. Varje varelse har en viktig och specifik roll i hans plan och var och en är ”något gott”, som det betonas i Första Moseboken (jfr 1 Mos 1:1-29). I samma evangelietext ställer Jesus två frågor till sina lärjungar med hänvisning till fåglarna och liljorna: ”Är inte ni värda mycket mer än de?" och sedan: ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, … skall han då inte ha kläder åt er...?” (Matt 6:30).
Nästan som om han underförstått återupptar berättelsen i Första Mosebok, betonar Jesus den särskilda plats som människan har i skapelseakten: den vackraste varelsen, skapad till Guds avbild och likhet. Men med detta privilegium följer ett stort ansvar: att vårda alla andra varelser, i enlighet med Skaparens plan (jfr 1 Mos 2:15). Att vårda skapelsen är alltså en verklig kallelse för varje människa, ett åtagande som ska fullgöras inom skapelsen själv, utan att någonsin glömma att vi är varelser bland varelser och inte skapare. Därför är det viktigt, som min företrädare skrev, att ”återvinna en sådan rofylld harmoni med skapelsen att den kan prägla vår livsstil och våra ideal, och att begrunda Skaparen som lever ibland oss och omger oss” (Enc. Laudato si’, 225).
Laudato si’-byn, som vi inviger idag, är ett av kyrkans initiativ för att förverkliga denna ”kallelse att vara väktare av Guds verk” (Apostolisk uppmaning Laudate Deum, 217): en krävande men vacker och fascinerande uppgift, som utgör en viktig del av den kristna erfarenheten. Laudato si’-byn är ett frö av hopp, som påven Franciskus har lämnat oss som arv, ett ”frö som kan bära frukt i form av rättvisa och fred” (). Och det kommer att göra det genom att förbli troget sitt uppdrag: att vara en konkret modell för tänkande, struktur och handling, som kan främja ekologisk omvandling genom utbildning och katekes. Det vi ser idag är en syntes av extraordinär skönhet, där andlighet, natur, historia, konst, arbete och teknik avser att samexistera i harmoni. Detta är i slutändan idén med ”byn”, en plats för närhet och gemenskap. Och allt detta kan inte undgå att tala till oss om Gud.
