杏MAP导航

Vatican News 

Hela påvens katekes: 

Kära bröder och systrar,

I dag fokuserar vi på en scen som markerar början av Jesu lidande: ögonblicket då han grips i Getsemane trädgård. Evangelisten Johannes, visar oss med sin sedvanliga djuphet, inte en rädd Jesus som flyr eller gömmer sig. Tvärtom ser vi en fri man, som träder fram och talar öppet, redo att möta den stund då den största kärlekens ljus kan uppenbaras.

”Jesus, som visste allt som skulle hända honom, gick fram och sa till dem: ’Vem söker ni?’” (Joh 18:4). Jesus vet. Men han väljer att inte dra sig tillbaka. Han överlämnar sig själv. Inte av svaghet, utan av kärlek. En kärlek så full, så mogen, att den inte fruktar avvisande. Jesus grips inte – han låter sig gripas. Han faller inte ett offer för ett gripande, utan bemöter det som en gåva. I denna handling förkroppsligar han hoppet om frälsning för mänskligheten: att även i den mörkaste stunden kan man förbli fri att älska till slutet.

När Jesus svarar: ”Det är jag”, faller soldaterna till marken. Det är ett mysterium, eftersom detta uttryck – i den bibliska uppenbarelsen – syftar på Guds eget namn: ”Jag är”. Jesus uppenbarar att Guds närvaro visar sig just när människan erfar orättvisa, rädsla och ensamhet. Just där är det sanna ljuset redo att lysa, utan rädsla att besegras av det annalkande mörkret.

Mitt i natten, när allt verkar falla samman, visar Jesus att det kristna hoppet inte är en flykt, utan ett beslut. Denna inställning är frukten av tillbedjan, där man inte ber Gud att skona oss från lidande, utan att ge oss styrkan att uthärda i kärlek, medvetna om att ett liv som frivilligt offras av kärlek inte kan tas ifrån oss av någon.

”Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå.” (Joh 18:8). I det ögonblick då han grips, bekymrar sig inte Jesus om att rädda sig själv – han vill bara att hans vänner ska gå fria. Det visar att hans offer är en sann kärlekshandling. Jesus låter sig gripas och fängslas av vakterna för att hans lärjungar ska bli fria.

Jesus levde varje dag i sitt liv som en förberedelse för denna dramatiska och gripande stund. Därför har han, när den kommer, styrkan att inte söka en utväg. Hans hjärta vet väl att det inte är ett misslyckande att förlora sitt liv av kärlek, utan att det bär på en mystisk fruktbarhet, som ett vetekorn som faller till marken och inte förblir ensamt utan dör och bär frukt.

Även Jesus är orolig inför vägen som bara verkar leda till död och slut. Men han är lika övertygad om att endast ett liv som offras av kärlek i slutändan blir återfunnet. Det är detta som är det sanna hoppet: inte att försöka undvika smärta, utan att tro att även i den mest orättvisa lidandets hjärta finns ett frö till nytt liv gömt.

Och vi? Hur ofta försvarar vi våra liv, våra planer, våra tryggheter, utan att inse att vi därmed förblir ensamma. Evangeliets logik är en annan: endast det som offras bär frukt; endast den kärlek som blir fri kan återuppbygga tillit, där allt verkar förlorat.

Markusevangeliet berättar också om en ung man som, när Jesus grips, flyr naken (Mark 14:51). Det är en gåtfull bild, men djupt tankeväckande. Även vi, i vårt försök att följa Jesus, upplever stunder då vi överrumplas och frestas att överge evangeliets väg, för att kärleken verkar vara en omöjlig väg. Och ändå är det just en ung man som i slutet av evangeliet förkunnar uppståndelsen för kvinnorna – inte längre naken, utan klädd i en vit dräkt.

Detta är vår tros hopp: våra synder och tveksamheter hindrar inte Gud från att förlåta oss och åter väcka vår längtan att följa honom, att göra oss förmögna att ge vårt liv för andra.

Kära bröder och systrar, låt oss också lära oss att överlämna oss till Faderns goda vilja, så att vårt liv blir ett gensvar på det goda vi har tagit emot. I livet behöver vi inte ha allt under kontroll. Det räcker att vi varje dag väljer att älska fritt. Det är detta som är det sanna hoppet: att veta att, även i prövningens mörker, bär Guds kärlek oss och mognar det eviga livets frukt i oss.