杏MAP导航

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påve Leo XIV firade mässan söndag förmiddag, den 20 juli, i katedralen i Albano tillägnad den helige Pankratius, som var hans titelkyrka som kardinal. En kopia av dena antika ikonen Madonna della Rotonda, Jungfru Maria med barnet i bysantinsk stil som är mycket älskad av invånarna i Albano, tronade över altaret under mässan som koncelebrerades av omkring 80 präster verksamma i stiftet. Huvudkoncelebranter var kardinal Michael Czerny, prefekt för dikasteriet för hållbar mänsklig utveckling; biskop Vincenzo Viva, kyrkoherden Giovanni Masella; och don Manuel Manuel Dorantes, chef för Borgo Laudato sì’.

I sin denna sextonde söndag under året kommenterade Leo XIV läsningen om de tre männen som gästar Abraham (1 Mosebok 18:1-10a) och evangeliet om Jesus besök hos Marta och Maria (Luk 10:38-42) om gästfrihet, tjänande och lyssnande. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Kära bröder och systrar!

Jag är väldigt glad över att idag fira söndagens eukaristi i denna vackra katedral. Som ni vet skulle jag ha varit här den 12 maj, men den helige Ande ändrade på det. Fast jag är verkligen glad och med detta broderskap och denna kristna glädje hälsar jag er alla närvarande, ers eminens, stiftsbiskopen, myndigheter och er alla.

I dagens liturgi talar den första läsningen och evangeliet om gästfrihet, tjänande och lyssnande (jfr 1 Mos 18:1-10; Luk 10:38-42).

I det första fallet besöker Gud Abraham i form av ”tre män” som kommer till hans tält ”under dagens hetaste timmar” (jfr Gen 18:1-2). Vi kan föreställa oss scenen: den brännande solen, den stilla öknen, den intensiva hettan och de tre främlingarna som söker skydd. Abraham, som sitter ”i tältöppningen”, är i husbondens roll - det är mycket vackert att se hur han utövar denna roll – och när han känner igen Guds närvaro i besökarna, reser han sig, springer dem till mötes, kastar sig till marken och ber dem stanna. Så blir hela scenen levande. Eftermiddagens stillhet fylls av kärleksfulla gester som inte bara involverar patriarken, utan också hans hustru Sara och tjänarna. Abraham sitter inte längre, utan står ”bredvid dem under trädet” (1 Mos 18:8), och där meddelar Gud honom den bästa nyhet han kunde få: ”din hustru Sara skall ha en son” (jfr Gen 18:10).

Dynamiken i detta möte kan låta oss reflektera: Gud väljer gästfrihetens väg för att möta Sara och Abram och ge dem beskedet om deras fertilitet, som de så längtat efter och inte längre hoppats på. Efter många nådens stunder då han redan besökt dem, knackar han återigen på deras dörr och ber om gästfrihet och förtroende. Och det äldre paret svarar ja, utan att ännu veta vad som kommer att hända. De ser Guds välsignelse, hans närvaro, i de mystiska besökarna. De erbjuder vad de har: mat, sällskap, omtanke, skuggan av ett träd. De får löftet om ett nytt liv och efterkommande.

Om än under andra omständigheter, talar också evangeliet om Guds agerande. Även här kommer Jesus som gäst till Marta och Maria. Han är ingen främling: han är hemma hos vänner och stämningen är festlig. Den ena systern tar emot honom med stor omtanke, medan den andra lyssnar till honom sittande vid hans fötter, med den typiska hållningen som en lärjunge har gentemot sin mästare. Som vi vet svarar Jesus på den förstnämndas klagomål, att hon skulle vilja ha lite hjälp med de praktiska sysslorna, genom att uppmana henne att uppskatta värdet av att lyssna (jfr Luk 10:41-42).

Men det vore fel att se dessa två förhållningssätt som motsatta varandra, liksom att göra jämförelser mellan de två kvinnornas förmågor. Att tjäna och att lyssna är nämligen två sidor av samma mynt när det gäller att ta emot andra.

Först och främst i vår relation till Gud. Om det är viktigt att vi lever vår tro i konkreta handlingar och i trohet mot våra plikter, beroende på var och ens livssituation och kallelse, är det också grundläggande att vi gör det utifrån meditation över Guds ord och uppmärksamhet på vad den helige Ande säger till våra hjärtan. För detta ändamål bör vi avsätta stunder av tystnad, stunder av bön och en tid då vi, genom att tysta ner ljud och distraktioner, samlar oss inför Honom och blir ett i oss själva. Detta är en dimension av det kristna livet som vi idag är i särskilt behov av att återupptäcka, både som ett personligt och gemenskapens värde och som ett profetiskt tecken för vår tid: att ge utrymme åt tystnaden, åt att lyssna till Fadern som talar och ”ser i det fördolda” (Matt 6:6).

För detta kan sommardagarna vara en gynnsam tid för att uppleva hur vacker och viktig närhet till Gud är och hur mycket den kan hjälpa oss att bli mer öppna och öppenhjärtliga mot våra medmänniskor.

Det är dagar då vi har mer fritid, både för att samla oss och meditera, och för att träffas, resa och besöka varandra. Låt oss dra nytta av detta för att njuta av några ögonblick av lugn och eftertanke, efter alla våra åtaganden och bekymmer, och för att dela glädjen av att träffas – som jag gör här idag – genom att åka någonstans. Låt oss ta tillfället i akt att ta hand om varandra, utbyta erfarenheter och idéer, och ge varandra förståelse och råd: det får oss att känna oss älskade, och det behöver vi alla. Låt oss göra det med mod. På detta sätt kommer vi, i solidaritet och genom att dela vår tro och vårt liv, att främja en kultur av fred och hjälpa även dem omkring oss att övervinna splittring och fientlighet och bygga gemenskap mellan människor, folk och religioner.

Påven Franciskus sa att ”om vi vill njuta av livet med glädje måste vi förena dessa två attityder: å ena sidan att ’stå vid Jesu fötter’ för att lyssna till honom när han avslöjar hemligheten med allt; å andra sidan att vara omtänksamma och gästvänliga när han passerar och knackar på vår dörr med en väns ansikte som behöver en stunds vila och broderskap” (, 21 juli 2019). Dessa ord yttrade han bland annat några månader innan pandemin bröt ut: och hur mycket har vi inte lärt oss i detta avseende av den långa och svåra tid som vi fortfarande minns.

Allt detta kräver naturligtvis ansträngning. Varken att tjäna eller att lyssna är alltid lätt: det kräver engagemang och förmåga att offra något. Det kräver ansträngning att lyssna och tjäna, att vara trogen och kärleksfull som en pappa och mamma som försörjer sin familj, liksom det kräver ansträngning av barnen att hemma och i skolan leva upp till deras förväntningar. Det kräver ansträngning att förstå varandra när man har olika åsikter, att förlåta varandra när man gör fel, hjälpa varandra när man är sjuk och stötta varandra när man är ledsen. Men det är bara så - genom dessa ansträngningar - som man bygger upp något gott i livet. Det är bara så som äkta och starka relationer uppstår och växer mellan människor och så som Guds rike växer, sprider sig och upplevs i vardagen (jfr Luk 7:18-22).

I en av sina tal, när han reflekterade över episoden med Marta och Maria, kommenterade den helige Augustinus: ”I dessa två kvinnor symboliseras två liv: det nuvarande och det framtida; det ena levt i möda och det andra i vila; det ena plågat, det andra saligt; det ena tillfälligt, det andra evigt” (Sermone 104, 4 reds övers.). Och med tanke på Martas arbete sade Augustinus: ”Vem är någonsin befriad från tjänsten att ta hand om andra? Vem kan någonsin hämta andan efter dessa sysslor? Låt oss försöka utföra dem på ett oklanderligt sätt och med kärlek […]. Tröttheten kommer att gå över och vilan skall komma; men vilan kommer endast genom tröttheten. Fartyget kommer att passera och anlända till hemlandet; men man kommer inte till hemlandet utan fartyget” (ibid. 6-7 reds övers).

Abraham, Marta och Maria påminner oss idag just om detta: att lyssnande och tjänande är två kompletterande attityder med vilka vi kan öppna oss i livet för Herrens välsignande närvaro. Deras exempel uppmanar oss att i våra dagar förena kontemplation och handling, vila och ansträngning, tystnad och flit med visdom och balans, alltid med Jesu kärlek som måttstock, hans Ord som ljus och hans nåd som källa till styrka, som stöder oss bortom våra egna möjligheter (jfr Fil 4:13).