Leo XIV: Politik ?r inte ett yrke utan en mission f?r sanning
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Med anledning av statsledarnas Jubelårsfirande fredag till söndag, 20-22 juni, tog påve Leo XIV emot medlemmarna i den Interparlamentariska unionen (IPU) i audiens i Vatikanen på lördagen. I sitt betonade påven att de folkvalda parlamentsledamöterna har i sin politiska verksamhet till uppgift att värna om samhällets goda. Här följer påvens ord i svensk översättning i sin helhet.
Påvens tal till IPU
Påven Leo XIV:s tal medlemmarna av den Interparlamentariska unionen 21 juni 2025
Fru ministerrådsordförande och herr talman i Italiens deputeradekammare, fru ordförande och herr generalsekreterare i Interparlamentariska unionen, ärade företrädare för akademiska institutioner och religiösa ledare.
Jag är glad över att vi kan träffas i samband med Interparlamentariska unionens konferens under statsledarnas Jubelårsfirande. Jag hälsar varmt välkomna medlemmarna av delegationerna från 68 olika länder och i synnerhet ordförandena för respektive parlamentariska institutioner.
Politik har med rätta definierats som ”den högsta formen av kärlek”, för att citera påven Pius XI (Tal till den italienska katolska universitetsföreningen, 18 december 1927). Om vi betraktar den tjänst som det politiska livet gör samhället och det gemensamma goda, kan det verkligen ses som en handling av kristen kärlek, som aldrig är enbart teori, utan alltid ett konkret tecken och vittnesbörd om Guds ständiga omsorg om vår mänskliga familjs goda (jfr Franciskus, encyklika Fratelli Tutti, 176-192).
I detta sammanhang vill jag i dag dela med mig av tre tankar, som jag anser vara viktiga i det aktuella kulturella sammanhanget.
Den första gäller ert ansvar att, oberoende av särskilda intressen, främja och skydda samhällets bästa, det gemensamma goda, särskilt genom att försvara de utsatta och marginaliserade. Detta innebär till exempel att arbeta för att övervinna den oacceptabla obalansen mellan den enorma rikedom, som är koncentrerad till ett fåtal, och världens fattiga (jfr Leo XIII, encyklika Rerum Novarum, 15 maj 1891, 1).
De som lever under extrema förhållanden ropar för att göra sina röster hörda, men ofta finns det ingen som lyssnar på deras vädjan. Denna obalans skapar situationer av ihållande orättvisa, som lätt leder till våld och förr eller senare till krigets tragedi. En sund politik kan däremot, genom att främja en rättvis fördelning av resurserna, bidra till harmoni och fred både på det nationella och det internationella planet.
Min andra reflektion gäller religionsfrihet och interreligiös dialog. Detta område har fått större betydelse i vår tid, och det politiska livet kan uppnå mycket genom att främja förutsättningar för äkta religionsfrihet och för att ett respektfullt och konstruktivt möte mellan olika religiösa gemenskaper kan utvecklas. Tron på Gud, med de positiva värden som kommer av den, är en oerhörd källa till godhet och sanning för enskilda individers och gemenskapers liv. Sankt Augustinus talade om behovet av att gå från amor sui – egoistisk, kortsiktig och destruktiv självkärlek – till amor Dei – en fri och generös kärlek, grundad i Gud och som leder till självuppoffring. Denna övergång, lärde han, är nödvändig för att bygga civitas Dei, ett samhälle vars grundläggande lag är kärleken (jfr De Civitate Dei, XIV, 28).
För att ha en gemensam referenspunkt i den politiska verksamheten och inte a priori utesluta transcendenta överväganden i beslutsprocesserna, skulle det vara till hjälp att söka efter ett element som förenar alla. En viktig referenspunkt i detta sammanhang är naturrätten, som inte är skriven av människor, utan erkänns som giltig i alla tider och på alla platser och som finner sitt mest plausibla och övertygande argument i naturen själv.
Med Ciceros ord, som redan i antiken var en auktoritativ företrädare för denna lag, citerar jag De Re Publica: ”Naturlagen det rätta förnuftet, i överensstämmelse med naturen, universell, konstant och evig, som med sina bud uppmanar oss att göra det som är rätt och med sina förbud avskräcker oss från det onda... Ingen ändring får göras i denna lag, ingen del av den får tas bort, och den kan inte heller upphävas helt och hållet; varken senaten eller folket kan frigöra sig från den, och det är inte nödvändigt att söka efter någon kommentator eller tolk. Och det skall inte finnas någon lag i Rom, ingen i Aten, ingen nu, ingen senare; det finns blott en lag, evig och oföränderlig, förbindande för alla folk." (III, 22) reds övers.
Naturlagen, som är allmänt giltig oberoende av och över andra mer ifrågasättbara övertygelser, utgör den kompass som vi använder för att orientera oss när vi stiftar lagar och agerar, särskilt i känsliga och brådskande etiska frågor som idag mer än tidigare rör privatlivet och integriteten.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs och proklamerades av Förenta nationerna den 10 december 1948, är nu en del av mänsklighetens kulturarv. Denna text, som alltid är aktuell, kan i hög grad bidra till att sätta människan i hennes okränkbara integritet i centrum för sökandet efter sanningen och därmed återge värdigheten åt dem som inte känner sig respekterade i sitt innersta väsen och i sitt samvete.
Detta leder oss till en tredje tanke. Den civilisationsnivå som uppnåtts i vår värld och de mål som ni har till uppgift att uppnå, står nu inför en stor utmaning i form av artificiell intelligens. Detta är en utveckling som säkerligen kommer att vara till stor hjälp för samhället, förutsatt att dess användning inte undergräver människans identitet och värdighet och hennes grundläggande friheter.
Man får framför allt inte glömma att artificiell intelligens fungerar som ett verktyg för människornas goda, inte för att förringa dem eller ens ersätta dem. Det som nu växer fram är i själva verket en betydande utmaning som kräver stor uppmärksamhet och framsynthet för att vi, även i nya scenarier, ska kunna skapa hälsosamma, rättvisa och sunda livsstilar, särskilt för de yngre generationernas goda.
Vårt personliga liv har större värde än någon algoritm och sociala relationer kräver utvecklingsutrymmen som vida överstiger de begränsade mönster som någon själlös maskin kan förpacka i förväg. Låt oss inte glömma att artificiell intelligens, även om den kan lagra miljontals datapunkter och svara på många frågor på några sekunder, fortfarande är utrustad med ett ”statiskt minne” som inte på något sätt kan jämföras med människans. Vårt minne är däremot kreativt, dynamiskt, generativt och kan förena dåtid, nutid och framtid i en levande och fruktbar sökande efter mening, med alla de etiska och existentiella konsekvenser som detta innebär (jfr Franciskus, Anförande vid G7-mötet om artificiell intelligens, 14 juni 2024).
Politiken kan inte ignorera en utmaning av denna omfattning. Tvärtom är den kallad att svara på många medborgare som med rätta ser med både förtroende och oro på de frågor som denna nya digitala kultur väcker.
Under Jubelåret 2000 pekade sankt Johannes Paulus II på sankt Thomas More som ett föredöme för politiska ledare och skyddshelgon för deras arbete. Sir Thomas More var en man som var trogen sina medborgerliga skyldigheter, en perfekt statstjänare just på grund av sin tro, som fick honom att se politiken inte som ett yrke utan som ett uppdrag för att sprida sanning och godhet. Han ”ställde sin offentliga verksamhet i människans tjänst, särskilt de svaga och fattiga; han hanterade sociala tvister med en utsökt rättvisekänsla; han skyddade familjen och försvarade den med outtröttligt engagemang; och han främjade en helgjutna utbildning för unga” (Apostoliska skrivelsen E Sancti Thomae Mori, 31 oktober 2000, 4). Det mod han visade genom sin beredvillighet att offra sitt liv hellre än att förråda sanningen, gör honom även för oss idag till en martyr för friheten och samvetsfriheten. Må hans exempel vara en källa till inspiration och vägledning för var och en av er!
Ärade damer och herrar, jag tackar er för ert besök. Jag ber för ert arbete och ber om Guds rikliga välsignelser över er och era nära och kära.
Tack till er alla. Guds välsignelse över er och ert arbete. Tack.
