杏MAP导航

Översättning Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Lördagen den 14 juni återupptog påve Leo de särskilda jubelårsaudienserna som den avlidne påven Franciskus inledde i januari månad. Här följer påven Leo XIV:s i sin helhet i svensk översättning.

KATEKES

Att hoppas är att förenas. Irenaeus av Lyon. 

1 Joh 2:24-25

Bevara det ni har hört från början. Om det ni har hört från början finns i er förblir också ni för alltid bevarade i Sonen och i Fadern. Och detta är vad han själv lovade oss: det eviga livet.

I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Guds frid vare med er.

Kära bröder och systrar!

Denna morgon återupptar vi de särskilda jubileumsaudienserna som påven Franciskus inledde i januari, där vi varje gång lyfter fram en aspekt av den teologiska dygden hopp och en andlig gestalt som har vittnat om den. Låt oss därför fortsätta på den påbörjade vägen, som hoppets pilgrimer!

Vi förenas av det hopp som apostlarna från början förmedlade. Apostlarna såg i Jesus hur jorden förenades med himlen och med sina ögon, öron och händer tog de emot livets Ord. Jubelåret är en öppen port till detta mysterium. Jubelåret binder på ett mer radikalt sätt samman Guds värld med vår egen. Det uppmanar oss att ta det vi ber om varje dag på allvar: ” på jorden så som i himmelen”. Detta är vårt hopp. Här är den aspekt som vi i dag ska utforska: att hoppas är att förenas.

En av de största kristna teologerna, biskop Irenaeus av Lyon, ska hjälpa oss att inse hur vackert och relevant detta hopp är. Irenaeus föddes i Mindre Asien och utbildades bland dem som hade känt apostlarna personligen. Han kom sedan till Europa, eftersom en gemenskap av kristna från hans eget land redan hade bildats i Lyon. Det gör oss gott att minnas honom här, i Rom, i Europa! Evangeliet fördes till denna kontinent utifrån. Och än idag är migrantgrupper närvarande och återupplivar tron i de länder som välkomnar dem. Evangeliet kommer utifrån. Irenaeus knyter samman öst och väst. Detta är redan ett tecken på hopp, eftersom det påminner oss om hur folken fortsätter att berika varandra. 

Irenaeus har dock en ännu större skatt att ge oss. De lärostrider han mötte inom den kristna gemenskapen, de interna konflikterna och de externa förföljelserna avskräckte honom inte. Tvärtom, i en trasig värld lärde han sig att tänka bättre och riktade sin uppmärksamhet allt djupare mot Jesus. Han blev en röst för Jesus person, ja av Hans kött. Han förstod i själva verket att det som för oss verkar vara motsatser, genom Jesus omformas till enhet. Jesus är inte en mur som skiljer oss åt, utan en port som förenar oss. Vi måste förbli i honom och skilja på verklighet och ideologier.

Kära bröder och systrar, även i dag kan idéer bli galna och ord kan döda. Men köttet är det som vi alla är gjorda av; det är det som binder oss till jorden och till andra skapelser. Jesu kött måste välkomnas och begrundas i varje broder och syster och i varje skapelse. Låt oss lyssna till köttets rop, låt oss höra andras smärta kalla oss vid namn. Det bud vi har fått från början är budet om ömsesidig kärlek. Det är inskrivet i vårt kött, före alla lagar. 

Irenaeus, enhetens mästare, lär oss att inte motarbeta, utan att förena. Intelligens finns inte där vi skiljer oss åt, utan där vi förenar oss. Att särskilja är bra, men aldrig att splittra. Jesus är det eviga livet mitt ibland oss: han för samman motsatser och gör gemenskap möjlig. 

Vi är hoppets pilgrimer, för bland människor, folk och skapelser behöver vi någon som bestämmer sig för att gå mot gemenskap. Andra kommer att följa oss. Låt oss, liksom Irenaeus i Lyon på 200-talet, i var och en av våra städer bygga broar där det idag finns murar. Låt oss öppna dörrar och koppla samman världar och det kommer att uppstå hopp.