Pr?stvigning i Peterskyrkan. P?ven: Var trov?rdiga vittnen!
Vatican News
Påve Leo firade den heliga mässan med prästvigning i Peterskyrkan på festdagen för den saliga Jungfru Marias besök, lördagen den 31 maj, där 11 diakoner mellan 28 och 49 år prästvigdes. Närvarande var 5500 troende.
Här följer påvens i sin helhet i svensk översättning.
Kära bröder och systrar!
I dag är en dag av stor glädje för kyrkan och för var och en av er, ordinander, tillsammans med era familjer, vänner och medvandrare under era utbildningsår. Som det betonas på flera ställen i ordinationsriten, är förhållandet mellan det vi firar i dag och Guds folk grundläggande. Djupet, bredden och även varaktigheten av den gudomliga glädje som vi nu delar är direkt proportionell mot de band som finns och kommer att växa mellan er vigda och det folk som ni kommer ifrån, som ni förblir en del av och som ni sänds till. Jag kommer att uppehålla mig vid denna aspekt och alltid ha i åtanke att prästens identitet beror på föreningen med Kristus, den högste och evige prästen.
Vi är Guds folk. Andra Vatikankonciliet gjorde denna medvetenhet mer levande och förutsåg nästan en tid då tillhörigheten skulle bli svagare och känslan av Gud mer sällsynt. Ni vittnar om att Gud inte har tröttnat på att samla sina barn, hur olika de än är, och att forma dem till en dynamisk enhet. Det är inte en impulsiv handling, utan det stilla sus som gav profeten Elia hoppet tillbaka när han var modfälld (jfr 1 Kung 19:12). Guds glädje är inte högljudd, men den förändrar i sanning historien och för oss närmare varandra. En ikon för detta är mysteriet med besöket, som kyrkan begrundar den sista dagen i maj. Från mötet mellan Jungfru Maria och hennes kusin Elisabet står vi inför Magnificat, sången från ett folk som besöks av nåden.
De läsningar som vi just har hört, hjälper oss att tolka det som också händer bland oss. Först och främst framstår Jesus i evangeliet inte för oss som krossad av en nära förestående död, inte heller av besvikelse över brutna eller oavslutade band. Den Helige Ande intensifierar tvärtom dessa hotade band. I bönen blir de starkare än döden. I stället för att tänka på sitt eget personliga öde lägger Jesus de band han har byggt här nere i Faderns händer. Vi är en del av det! Evangeliet har i själva verket kommit till oss genom band som världen kan slita på, men inte förstöra.
Kära ordinander, uppfatta er själva på Jesu sätt! Att vara av Gud - Guds tjänare, Guds folk - binder oss till jorden: inte till en idealvärld, utan till den verkliga. Liksom Jesus är dessa personer av kött och blod som Fadern placerar på er väg. Till dem viger ni er, utan att skilja er från dem, utan att isolera er, utan att göra den mottagna gåvan till ett slags privilegium. Påven Franciskus har många gånger varnat oss för detta, eftersom självreferentialitet släcker missionsandans eld.
Kyrkan är konstitutivt extrovert, lika extrovert som Jesu liv, passion, död och uppståndelse. Ni gör hans ord till era egna i varje eukaristi: han är ”för er och för alla”. Ingen har någonsin sett Gud. Han har vänt sig till oss, han har kommit ut ur sig själv. Sonen blev exegesen, den levande berättelsen. Och han har gett oss kraften att bli Guds barn. Sök inte någon annan makt!
Handpåläggningen, med vilken Jesus välkomnade barnen och botade de sjuka, förnyar i er den befriande kraften i hans messianska gärning. I Apostlagärningarna är denna gest, som vi snart skall upprepa, överförandet av Skaparanden. På så sätt för Guds rike nu samman era personliga friheter, beredda att gå ut ur sig själva, och ympar in era sinnen och er unga styrka i den jubileumsmission som Jesus överlämnade till sin kyrka.
I sin hälsning till de äldste i församlingen i Efesos, som vi hörde några fragment av i den första läsningen, förmedlar Paulus hemligheten bakom varje uppdrag: ”den heliga anden satt er att ha uppsikt över” (Apg 20:28). Inte herrar, utan förvaltare. Uppdraget är Jesu. Han är uppstånden, därför är han levande och han föregår oss. Ingen av oss är kallad att ersätta honom. Kristi himmelsfärdsdag lär oss hans osynliga närvaro. Han litar på oss och gör plats för oss, han gick till och med så långt att han sa: ”det är för ert bästa som jag lämnar er” (Joh 16:7). Vi biskopar, kära ordinander, gör också plats för er genom att involvera er i dagens mission. Och ni gör plats för de troende och för alla skapade, som den Uppståndne är nära och som han älskar att besöka och förvåna oss genom. Guds folk är fler än vi ser. Låt oss inte definiera dess gränser.
Om Paulus och hans gripande avskedstal skulle jag vilja betona ett andra ord. Det föregår faktiskt alla de andra. Han säger: ”Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden” (Apg 20:18). Låt oss hålla detta uttryck väl inristat i våra hjärtan och sinnen! ”Ni vet hur jag har uppträtt”: livets genomskinlighet. Kända liv, läsbara liv, trovärdiga liv! Vi är en del av Guds folk, så att vi kan stå inför dem med ett trovärdigt vittnesbörd.
Tillsammans återuppbygger vi då trovärdigheten hos en sårad kyrka, sänd till en sårad mänsklighet, inom en sårad skapelse. Det är inte viktigt att vara perfekt, men det är nödvändigt att vara trovärdig.
Den uppståndne Jesus visar oss sina sår, och även om de är ett tecken på mänsklighetens avvisande förlåter han oss och sänder ut oss. Låt oss inte glömma detta! Han andas också på oss idag (jfr Joh 20:22) och gör oss till hoppets tjänare. ”Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis” (2 Kor 5:16): allt det som är trasigt och förlorat i våra ögon framträder nu för oss i försoningens tecken.
”Kristi kärlek lämnar mig inget val”, kära bröder och systrar! Det är en besittning som befriar och gör det möjligt för oss att inte besitta någon. Befriar, inte besitter. Vi är Guds: det finns ingen större rikedom att uppskatta och dela med sig av. Det är den enda rikedom som, när den delas, mångfaldigas. Vi vill föra den vidare till den värld som Gud älskade så mycket att han gav sin ende Son (jfr Joh 3:16).
Därför är det liv som dessa bröder, som snart kommer att prästvigas, har gett oss fullt av mening. Vi tackar dem och vi tackar Gud som har kallat dem till tjänst hos ett prästerligt folk. Tillsammans förenar på så sätt vi himmel och jord. I Maria, kyrkans moder, lyser detta gemensamma prästadöme som lyfter upp de ringa, binder samman generationerna och kallar oss välsignade (jfr Luk 1:48, 52). Må hon, Förtröstansfulla Jungfru Maria och Hoppets Moder, gå i förbön för oss.
Översättning Katarina Agorelius
