P?ven: F?r mycket v?ld i v?rlden, ”vi” m?ste ?vers?ttas till institutionsniv?
Antonella Palermo - Vatikanstaten
Att vilja ha fred innebär att skapa fredsinstitutioner. Det är det centrala budskapet i det tal som Leo XIV höll vid morgonens audiens, fredagen den 30 maj, för rörelser och föreningar som har skapat ”Arena di pace” (Fredens arena), en dynamisk verklighet där pluralistiska, pacifistiska och folkliga grupper samlas. Audiensen var en nystart för den initiativ som tog sin början den 18 maj 2024, där stiftet i Verona tillsammans med combonianerna bekräftade sin tradition som en plats för utveckling och förslag kring kyrkans sociallära.
Bland de omkring 300 personer som samlades i Sala Clementina i Apostoliska palatset sågs israelen Maoz Inon, vars föräldrar har dödats av Hamas, och palestiniern Aziz Sarah, vars bror har dödats av den israeliska armén, och som nu är vänner och medarbetare. De fick applåder. De var huvudpersonerna i den historiska och modiga omfamningen för ett år sedan på Arenan i Verona i närvaro av påven Franciskus, som förblir, konstaterade påven Prevost, ”ett vittnesbörd och ett tecken på hopp”.
Vägen till fred är gemensam
Leo XIV utgick just från den gemensamma syn som Bergoglio uppmuntrade vid mötet den 18 maj 2024 på arenan, nämligen offrens syn. Att sätta sig i deras situation, sade påven också i dag, ”är avgörande för att avväpna hjärtan, blickar och sinnen och fördöma orättvisorna i ett system som dödar och bygger på en slit-och-släng-kultur”. Fred och det gemensamma goda är sammankopplade, betonade påven och citerade helige Johannes Paulus II om att fred är ett odelbart gott. I dagens tal bekräftade Petrus efterträdare att fred inte är något passivt utan något som väcker samvetet.
Vägen till fred kräver hjärtan och sinnen som är tränade och formade för att vara uppmärksamma på andra och kapabla att erkänna det gemensamma goda i dagens sammanhang. Vägen till fred är en gemensam väg som går genom att vårda rättvisa relationer mellan alla levande varelser.
Skillnader måste erkännas, accepteras och övervinnas
Att bygga fred kan innebära långa fredsprocesser, tid som måste sökas i en tid då man istället föredrar snabbhet och omedelbarhet.
Äkta fred är den som tar form utifrån verkligheten (territorier, samhällen, lokala institutioner osv.) och lyssnar till den. Just därför inser vi att denna fred är möjlig när de skillnader och konflikter som den medför inte undanröjs, utan erkänns, accepteras och övervinns.
För mycket våld i världen
Påven berömde fredsrörelsernas engagemang och kallade dem ”värdefulla”. De är verkliga rörelser ”från gräsrotsnivå”, som för en dialog och visar ”kreativitet och genialitet”. Det är så, preciserade påven, som hopp skapas. ”Ungdomar och barn behöver erfarenheter som fostrar till en kultur av liv, dialog och ömsesidig respekt”, fortsatte påven, som bittert konstaterade: ”Det finns för mycket våld i världen, det finns för mycket våld i våra samhällen”.
Från lokal och daglig nivå till global nivå, när de som har utsatts för orättvisa och våldets offer kan motstå frestelsen att hämnas, blir de de mest trovärdiga aktörerna i icke-våldsamma fredsprocesser. Icke-våld som metod och livsstil måste prägla våra beslut, våra relationer och våra handlingar.
”Vi” måste översättas till institutionell nivå
På nationell och internationell nivå är det nödvändigt att politiska, ekonomiska, utbildningsmässiga och sociala institutioner känner sig kallade att samarbeta för en fredskultur. Påven Leo XIV hänvisade till och det ”vi” som, enligt honom, också måste översättas till institutionell nivå. Så slutligen uppmaningen till engagemang och närvaro, åtföljd av en bön om att arbetet för fred alltid ska präglas av tålamod och uthållighet:
[...] Närvarande i historiens deg som jäst för enhet, gemenskap och broderskap. Broderskapet behöver upptäckas, älskas, upplevas, förkunnas och vittnas om, i den förtröstansfulla förhoppningen att det är möjligt tack vare Guds kärlek.
