杏MAP导航

Vatican News

Det centrala temat i påven Franciskus fastebudskap sammanfattas i meningen ”Låt oss vandra tillsammans i hopp”, som knyter an till det bredare temat för jubelåret - ”Hoppets pilgrimer”.

Påvens reflektion fokuserar på omvändelse och utvecklas i tre viktiga dimensioner: vikten av att färdas, att färdas tillsammans och att färdas med hopp.

Vårt trosliv är en omvändelseresa

Genom att påminna om det bibliska Israels folks uttåg ur Egypten till det förlovade landet, påminner påven oss om att även våra liv är en resa - en resa som bör riktas mot Gud.

Denna resa är inte bara en metaforisk resa utan innebär en ständig uppmaning till omvändelse, ”att lämna syndens tillfällen bakom oss” och situationer som förnedrar vår mänskliga värdighet.

Påven Franciskus uppmanar därför de troende att under denna fastetid granska sina egna liv och fråga sig om jag aktivt rör mig framåt på den andliga förnyelsens väg eller hålls tillbaka av rädsla och hopplöshet? Är jag ovilliga att gå utanför min komfortzon?

Påven drar en parallell mellan det hebreiska folkets ”mödosamma väg från slaveri till frihet” och den svåra situation som dagens migranter och flyktingar befinner sig i. Han uppmanar oss att använda den här perioden som ett tillfälle att fundera över hur vi kan relatera våra egna liv till den kamp som förs av dem som tvingas fly från ”situationer av elände och våld på jakt efter ett bättre liv” och ”på så sätt upptäcka vad Gud ber oss om”. Detta, skriver han, ”skulle vara en bra ’samvetsrannsakan’ för alla oss vandrare”.

”Det är svårt att tänka på det bibliska exodus utan att också tänka på våra bröder och systrar som i vår tid flyr från situationer av misär och våld i sökandet efter ett bättre liv, för sig själva och sina nära och kära. En första kallelse till omvändelse kommer således från insikten att vi alla är pilgrimer i detta liv.”

En uppmaning till synodalitet

En grundläggande aspekt av Fastebudskapet är betoningen av gemenskap och synodalitet - tanken att kristna måste vandra tillsammans, snarare än isolerade.

Påven Franciskus påminner oss om att ”den helige Anden driver oss att inte förbli självupptagna, utan att fortsätta vandra mot Gud och våra bröder och systrar”.

”Att vandra tillsammans”, skriver han, ’innebär att fästa enheten som grundas i vår gemensamma värdighet som Guds barn (...) utan att låta någon bli kvar eller utesluten’.

Återigen utmanar han de troende att reflektera över om vi är kapabla att vandra tillsammans med andra i våra familjer, på våra arbetsplatser och i våra samhällen och motstå frestelsen att bli självupptagna. Är vi välkomnande mot andra? Inkluderar vi dem som känner sig marginaliserade?

”Låt oss i Herrens närvaro fråga oss själva om vi som biskopar, präster, gudsvigda och lekmän i Guds rikes tjänst samarbetar med andra. Fråga oss om vi visar oss välkomnande, med konkreta gester, för dem som är både nära och långt borta. Om vi får andra att känna sig som en del av gemenskapen eller om vi håller dem på avstånd.”

Kallelsen att färdas i hopp

Den tredje grundläggande dimensionen av fastetidens vandring är hoppet, förankrat i Guds löfte om frälsning och evigt liv som uppfylls i Jesu uppståndelse, segern över synd och död.

Detta hopp är inte abstrakt utan måste levas konkret. Påven Franciskus uppmanar oss att undersöka om vi verkligen litar på Guds barmhärtighet. Tror vi på hans förlåtelse, eller faller vi i självtillitens fälla? Och upplever vi konkret det hopp som inspirerar oss till ”ett engagemang för rättvisa och broderskap, för att ta hand om vårt gemensamma hem och på sätt se till att ingen känner sig utesluten”?

Med hänvisning till den heliga Teresa av Avila uppmanar budskapet de troende att vara vaksamma och tålmodiga och förstå att Guds löften kommer att uppfyllas i hans tid.

”Så här bad den heliga Teresa av Avila: 'Hopp, min själ, hopp. Du känner varken dagen eller timmen. Vaka uppmärksam, ty allt går snabbt, även om din otålighet gör det som är säkert osäkert och förvandlar en mycket kort tid till en lång tid."”

Påven avslutade med att anförtro denna hoppets resa till Jungfru Marias förbön, ”Hoppets Moder”, och ber henne följa de troende i  förberedelsen att fira påskens glädje.