Biskopen av Charkiv: Vi ?r en kyrka under bomber som ?lskar att utmana d?den
Svitlana Dukhovych – Vatikanstaten
”Vi är inne på krigets fjärde år och intensiteten i bombningarna, som inte bara sker i Charkiv utan i hela Ukraina, ökar. Ballistiska missiler flyger och hundratals drönare transporterar sprängladdningar”, berättar den latinska biskopen av Charkiv-Zaporizhzhia, monsignor Pavlo Honcharuk, för Vatikanens media. Han deltog i påven Leo XIV:s allmänna audiens onsdagen den 18 juni, där han i sina uppmaningar nämnde Ukrainas lidande.
Påvens välsignelse
Strax därefter fick den ukrainske biskopen tillfälle att tala kort med påven vid handkyssen. ”Jag kände den frid och ro som råder här, på denna plats”, säger han om det korta mötet med Leo XIV. ”När påven kom utstrålade han själv, hans ansikte, frid och ro. Det var mitt första intryck. Jag hälsade på honom och bad om en välsignelse för mig själv, för prästerna, ordenssystrarna, stiftet och för hela det ukrainska folket. Han svarade: ’Jag välsignar er’. Det var kort, men han lämnade ett mycket positivt avtryck i mitt hjärta”.
Ångesten över bombningarna av civila
Den fred och lugn som råder på Petersplatsen står i stark kontrast till den verklighet som den 47-årige biskopen har lämnat för några dagar för att komma till Italien. ”Den ryska armén”, berättar han, ”bombar civila hus där människor inte förväntar sig ett så stort hot och inte alltid hinner springa till skyddsrum. Det är mycket farligt i frontområdena på grund av flygbomberna, som når mycket djupt. Kratrarna som bildas på platsen där en sådan bomb slår ner är upp till åtta meter djupa och trettio meter i diameter. Det innebär att om det är ett hus som träffas, finns ingenting kvar av vare sig huset eller de som befann sig där.”
Liv och död går hand i hand
Situationen som beskrivs av biskopen som bor i Charkiv, tre mil från gränsen till Ryssland, är dramatisk: ”Lekplatser där barn leker, företag, gårdar... allt som rör sig, allt som människor har byggt upp, förstörs totalt. Hela byar och städer har förstörts. Även vår stad Charkiv är mycket skadad, även om de lokala myndigheterna gör allt de kan för att städa upp efter bombningarna. Efter varje explosion står flera hundra hus utan fönster. Om detta sker under den kalla årstiden blir husen obeboeliga. Det finns många fördrivna och personer som har förlorat allt.
En flod av lidande
Denna flod av lidande, av tragiska mänskliga öden, fortsätter att växa, fortsätter monsignore Honcharuk. ”Även kyrkogårdarna växer, med allt fler ukrainska flaggor som markerar gravarna för de fallna soldaterna. Det finns en stor sorg, ett stort lidande, som inte verkar ha något slut. Vi befinner oss i en situation där liv och död går hand i hand, där det sker en explosion på en gata och barn går på en annan. Detta är vår verklighet.”
När han talar om de invånare som trots allt stannar kvar i Charkiv, återger monsignor Honcharuk de uppgifter som stadens borgmästare presenterade för ungefär en och en halv månad sedan: av de två miljoner sjuhundratusen invånarna före det storskaliga kriget är nu omkring femhundratusen kvar, till vilka det har tillkommit lika många fördrivna från olika städer och byar i regionen.
Förbli hos folket
Sedan den ryska invasionen började har den romersk-katolska biskopen av Charkiv-Zaporizhzhia alltid stått vid folkets sida. Även prästerna i hans stift fortsätter som vanligt sitt arbete, trots att antalet församlingar har minskat. ”De har förstörts tillsammans med hela städer. Till exempel”, förklarar han, ”har Pokrovsk - där det fanns en församling och som idag fortfarande står under ukrainsk kontroll - praktiskt taget försvunnit. Församlingen finns inte längre, kapellet är förstört, det finns inga församlingsmedlemmar och prästen har varit tvungen att flytta eftersom mycket farliga fiberoptiska drönare ständigt flyger över området. Men i allmänhet stannar prästerna kvar, stöder folket, firar mässor, leder böner, hör bekännelser, talar med folket och besöker de sjuka."
Soldaternas sårade mänsklighet
Biskopen konstaterar att soldaterna ofta kommer för att prata med prästerna eftersom de, utöver den fysiska ansträngningen och sorgen över förlusten av sina kamrater, bär på en annan tung börda: en sårad mänsklighet, en sårad själ eftersom de tvingats ta till vapen. ”De ukrainska soldaterna försvarar sitt fosterland och av kärlek till sina familjer och sitt land tvingas de göra något de aldrig skulle vilja göra: ta livet av andra”, konstaterar han. ”Det är som när någon ser en kastrull med kokande vatten falla på någon och griper tag i den. Den andra personen bränner sig inte, men den som tog kastrullen har brännskador på händerna. På samma sätt har våra soldater brännskador på sin mänsklighet. De kommer till oss med dessa andliga sår för att prata och få stöd”.
Humanitärt bistånd i farozonen
Biskopen av Kharkiv-Zaporizhzhia konstaterar också att det fortfarande finns ett stort behov av humanitärt bistånd, som har minskat avsevärt: ”Nu finns det mindre – säger han – men det är också mycket farligt att förvara det i lager, för om den ryska armén upptäcker var det finns, attackerar de för att förstöra det. De gör allt för att göra livet omöjligt, för att driva människor till desperation. Mitt i allt detta är kyrkan närvarande: det finns präster och ordenssystrar, och omkring dem samlas olika grupper av frivilliga. Vi har större organisationer, som till exempel Caritas, men också mindre föreningar i församlingarna som är mycket effektiva. Kyrkan lever. Den lever för att personerna är kyrkan, inte bara prästerna. Kyrkan är vi alla, de döpta, och i Ukraina idag försvarar kyrkan folket. Kyrkan finns i våra soldater, i våra frivilliga, i läkarna, i sjukvårdspersonalen. Kyrkan är närvarande i församlingarna och på gatorna”.
Stödja dem som stöder
Varje biskop har till uppgift att ta hand om prästerskapet. Trots de svåra omständigheterna är detta fortfarande en prioritet för biskop Honcharuk. ”Prästerna”, betonar biskopen, ”är mina närmaste medarbetare. En präst känner folket, stöder dem, gråter med dem, delar deras smärta. Han får ta emot hårda slag och har inte alltid någon att dela dem med. Min uppgift är att stödja prästerna. Jag försöker stå dem nära, besöker dem för att prata och be tillsammans. Dessutom håller vi olika utbildningskurser som hjälper dem att förstå vad som händer med en person, med hans kropp och psyke i en krigssituation. När en präst är medveten om vad som händer honom själv och folket, har han resurser att stå emot. Ingenting förstör en människa så mycket som att fly från ett problem och inte förstå det.
Livet och frihetens pris
Innan han blev biskop var monsignore Honcharuk militärkaplan, han är van att prata med soldater och när han gör det tackar han Gud för dem. ”Jag ser deras trötta ansikten, de berättar om alla svårigheter, men på ett ögonblick – och det är det som fascinerar mig – förändras något helt och de säger: ’Vem om inte jag?’ Dessa ord säger allt, även medvetenheten om att man kan förlora livet, som många av deras fallna kamrater. Jag frågar till exempel aldrig: ’Var är din kamrat?’ För det kan hända att han inte finns längre. De ber mig bara att be, och det gör jag. Jag frågar inte ens om det är för de levande eller de döda, för det gör för ont. Det är ett djupt sår.
Spår av Guds kärlek
Våra soldater är starka, eftersom deras uppoffring för andra gör dem till det. De offrar också en del av sin sinnesro: Gud skapade inte människan för att döda, och när en person dödar en annan människa lämnar det spår. Det är priset för vårt liv och vår frihet. Därför uppskattar vi våra soldater, ber för dem, för fångarna och för dem som har förlorat sina nära och kära: många familjer, många barn, många föräldralösa. Nyligen såg jag några videoklipp som sprids i vårt land: på studentbalen dansar flickorna vals i sina pappors uniform, papporna som dött vid fronten. Det är mycket rörande, det vittnar om en stor sorg. Men i allt detta ser vi också spår av Guds kärlek, hans närvaro och godhet, och vi går vidare."
