Apostolisk nuntie i Ukraina: Som kyrka och som m?nsklighet forts?tter vi att be
Svitlana Dukhovych
Ärkebiskop Visvaldas Kulbokas, apostolisk nuntie i Ukraina, tar upp påven Leo XIV:s uppmaning vid onsdagens allmänna audiens och betonar behovet av en omvändelse i hjärtat. Han påpekar att utbytet av fångar visar att ”även om de politiska frågorna förblir olösta, är dialogen meningsfull åtminstone ur humanitär synvinkel”.
Mot slutet av den allmänna audiensen med de troende på Petersplatsen, uppmanade påven Leo alla troende att be för fred i Ukraina, för att kriget ska ta slut, och efterlyste internationellt stöd för insatser för dialog. Påven sade att hans tankar ”ofta går till det ukrainska folket som drabbats av nya allvarliga attacker mot civila och infrastruktur”, brutala övergrepp som, enligt nuntien i följande intervju, har ökat med tiden.
Vad vill ni säga efter påven Leos uppmaning för Ukraina vid den allmänna audiensen?
Påven Leos XIV ord om attackerna mot ukrainska städer och infrastruktur, och hans uppmaning att be för fred, är mycket viktiga. Jag vill särskilt lyfta fram den sista aspekten: att be för fred. Eftersom vi befinner oss i det fjärde året av kriget minskar inte attackerna mot städer och civil infrastruktur, utan ökar.
Nyligen har vi till och med bevittnat kontinuerliga bombningar varje dag och varje natt i huvudstaden Kiev. Ingen armé i världen skulle kunna försvara sig mot så intensiva attacker. Inför denna verklighet – där ingen kan skydda liv, städer eller infrastruktur fullt ut – uppmanar påven till bön för fred. Vi befinner oss fortfarande i maj, månaden som är tillägnad rosenkransen. Jag minns alltid Jungfru Marias ord i Fatima: ”Be, be, be. Genom bönen kommer ni att övervinna förstörelse och krig och uppnå hjärtats omvändelse.”
Därför är det praktiskt taget det enda vapen vi har, som kyrka och som mänsklighet. Personligen är jag mycket tacksam mot påven för denna uppmaning.
Nyligen ägde den största fångutväxlingen mellan Ukraina och Ryssland rum sedan krigets början. Vi vet att Heliga stolen värnar starkt om frågor som rör fångarna. Vad säger ni om denna utväxling?
Ja, från vår sida, som nuntiatur, kontaktas vi flera gånger om dagen av familjer eller familjeföreningar som söker hjälp med att hitta sina anhöriga som saknas eller är fängslade, varav många är civila. Utbytet som ägde rum var mycket betydelsefullt eftersom det omfattade 1 000 fångar från vardera sidan. Det är verkligen en glädje för dem som kunde återvända hem – en stor glädje.
Vi vet att detta var resultatet, kanske det enda resultatet, av de samtal som ägde rum i Istanbul den 16 maj. Så även om de politiska frågorna inte löstes, tjänade dialogen åtminstone på humanitär nivå. Detta är ett mycket bra resultat.
Den största svårigheten gäller naturligtvis civila och barn, eftersom det nästan inte finns någon möjlighet till utbyte. Vilket utbyte [skulle kunna genomföras, red. anm.]? Vad kan Ukraina erbjuda i gengäld? Därför är det ofta paradoxalt nog lättare att utbyta militära krigsfångar, eftersom Ukraina kan erbjuda något i gengäld. Så är inte fallet när det gäller civila.
Vi måste därför intensifiera både våra böner och våra ansträngningar. Det enda problemet är att det är svårt att se tydligt i vilken riktning vi ska fokusera vår energi, eftersom vi verkar befinna oss i en återvändsgränd. Några av de utväxlade fångarna var civila. Jag var glad över det. Men i Ukraina är antalet kvarvarande [ryska, red. anm.] civila mycket begränsat – inte ens i närheten av antalet [ukrainska, red. anm.] civila som hålls fångna på andra sidan.
